Demon’s Souls är definitionen av hatkärlek, med betoning på kärlek.
En dimma har sänkt sig ner över kungariket Boletaria. I den huserar kraftfulla demoner som lever på mänsklighetens själar. Krigslystna män och kvinnor lockas till kungariket, antingen för att rädda det eller för att bemästra krafterna bakom demonernas egna själar. Som spelare är man en av dessa krigare som precis tagit första steget in i Boletaria.
I början får man välja mellan många olika klasser, alla med olika färdigheter. Valet påverkar resten av spelet mer än man tror, varje fördel har ett tydligt pris. Att varje karaktär har väl avvägda för- och nackdelar kanske inte är särskilt unikt för Demon’s Souls, men det spelet lyckas perfekt med är att konstant påminna spelaren om dem. Ingen taktik är vattentätt hela spelet igenom, stridssystemet lämnar mikroskopiska hål för exploatering.
Efter en, i sammanhanget, behaglig tutorial står man chanslös mot en best som dödar en på ett par sekunder. Att i ett sådant underläge bli dödad tillhör vardagen i Boletaria, så det är inte så konstigt att det är det sista som händer innan spelet börjar på riktigt. Man vaknar upp i Nexus som en själ utan kropp. Nexus fungerar som en sorts spelhub där man kan förflytta sig mellan olika delar av Boletaria och ta sig an motståndet i den ordning man själv önskar.
Banorna är sedan uppdelade i flera olika sträckor som blir upplåsta i samma takt man besegrar bossarna. Ingen bana är en linjär historia, utan det finns alltid massvis med avstickare att ta, skatter att plocka upp, utrustning att hitta, fällor att undvika och till synes odödliga demoner att bli ihjälhuggen av. Varje fiende som dör ger olika mycket själar, som sedan kan användas till att uppgradera utrustning, köpa magier, föremål eller bygga på bland annat styrkan, vitaliteten och intelligensen hos sin karaktär.
Onlinedelen av Demon’s Souls liknar något man aldrig tidigare sett i ett spel. Är man online då man spelar ser man ofta andra spelare som kämpar med precis samma saker man själv tampas med. Men alla spelare flyter omkring ljudlöst likt spöken och kan inte interageras med. Blodfläckar ligger utspridda överallt och kan ”aktiveras”. Vad som följer är en omspelning av en annan spelares sista fem sekunder i livet. Exakt vad som dödar spelaren får man aldrig veta men med en avläsning av kroppspråket kan man ibland avgöra ifall det handlar om en dödlig fälla eller en fiende i bakhåll. Kunskapen kan i alla fall rädda liv. Meddelanden lämnas också överallt och kan varna om precis samma saker, eller tipsa om en hemlig gömma med godsaker. Senare i spelet får man tillgång till att invadera varandras världar, antingen för att hjälpa eller stjälpa, men allt sker slumpmässigt.
Dör man lämnas det en egen blodfläck där man dog och sedan får man starta om banan från början. Alla själar man samlat på sig är då låsta till den blodfläcken och det gäller att ta sig tillbaka till där man dog och vidröra blodfläcken för att få tillbaka sina surt förvärvade själar. Dör man igen på vägen dit är själarna förlorade och går inte att få tillbaka. Det är denna mekanik som får det att kännas djupt in i hjärtat. Det gör ont när man faller offer för fienden och förlorar ett lager av själar som det tagit flera timmar att bygga upp, det gör fruktansvärt ont. Men ändå fortsätter man att ta risker för att se vad banorna mer kan visa. Upptäckarglädjen tar över, trots det höga priset man ibland måste betala då man kanske inte visste att en drake låg gömd i bakhåll, väntandes att få göra hela dig till grundämne nummer sex.
Som vi alla vet går straff och belöning hand i hand. Är straffen höga blir belöningarna höga och Demon’s Souls har en spelglädje som få spel denna generation kan matcha. Det är farligt nära ett toppbetyg. Vad som håller det från det är otydlighet. Jag upptäckte efter spelets slut hur mycket som aldrig förklarades, menyer som aldrig beskrivdes och funktioner som förblev oanvändna. Vad som också spelar in är faktumet att onlinedelen är tidsbestämd. Utgivaren har officiellt sagt att servrarna kommer hållas öppna till våren 2011, ungefär ett halvår till. Därefter kommer en märkbar del av Demon’s Souls tveklösa charm gått förlorad.
Det är ännu en anledning för alla att pröva på det här spelet. Om man är redo att piskas till lydnad av dess hänsynslösa spelmekanik finns där ett helt fantastiskt äventyr att vara med om.