I rollen som polisen Jack Slate får spelaren ta sig an alla världens skurkar – man kan i alla fall tro det, för det fullständigt kryllar med bad guys som bara vill elimineras. Slate är inte ensam på sina uppdrag, han har en hund med sig som är hans partner – Slate är nämligen en så kallad K9-polis vilket på svenska brukar kallas hundförare.

I början av spelet blir Slates far mördad och i blint raseri ger han sig efter mördaren. Tyvärr är det hela bara orkestrerat och det ser inte Slate i sin iver att hämnas. Det hela slutar med att Slate själv kastas i fängelset och erhåller dödsstraff, vilket ska utföras – rekordsnabbt – redan efter sju månader. Slate är en smart kille när hämnden inte tar överhand och listar snart ut hur han ska ta sig ur fängelset och ta reda på vem som mördade hans far och satte dit honom.

Spelet är i grund och botten ett beat’em up-spel som kombinerats med shoot’em up-action. Man skulle kunna säga att det är lite som Hitman 2 kombinerat med Buffy the Vampire Slayer om ni känner till de spelen. Slate kan slåss som en streetfighter och hantera vapen som en kommandosoldat – en dödlig kombination skulle man kunna säga. Jag gillar speciellt när han sparkar motståndaren på knäskålen som saktar ner honom ordentligt och sedan kör lite sparkkombinationer. Slate har många rörelser och kan kasta sig i slow-motion för att sedan skjuta bovar på löpande band. Att spelmakarna har tittat på både på filmen Matrix och spelet Max Payne är ganska självklart, men det hör till att låna idéer och låta sig inspireras.

När Slate hanterar vapen är det på ett mycket lätt sätt för spelaren, man håller in R-knappen och så låser den på ett mål. Sedan är det bara att skjuta – nästan. Det är nämligen så att färgen på siktet är olika och det skvallrar om hur bra skottet kommer att bli. Är det rött är det en träff, är det gult är det ett rätt ofarligt skott och är det grönt är det en miss. Det kan vara tvärt om på gult och grönt, men så jag inte har spelet här längre får en ungefärlig träffsäkerhet från min sida duga – hoppas jag. När man skjuter är det ett jäkla skjutande, man skjuter på alla som korsar ens väg. Vill man inte bli måltavla själv kan man hugga tag i en fiende och använda honom som mänsklig sköld – tills han blivit skjuten sönder och samman.

Vapenarsenalen är varierande och det finns allt ifrån ljuddämpande pistoler till hagelgevär som skjuter som en häst sparkar. Här finns inget att klaga på. Kulor finns det gott om, men de tar slut i alla fall. Som tur är kan man då plocka upp vapen och ammunition från de man just skjutit – eller slagit – ner.

Banorna är helt okej, men kan ibland vara lite svåra att se skillnader på mörka ytor och avgrunder. Jag har fallit ner otaliga gånger på en bana när jag trodde det var obelyst mark och visade sig vara en gigantisk krater som slukade Slate och tog mig tillbaka till början av nivån. Lite då och då kommer små miniuppdrag, vilket kan vara att i rollen som en strippa dansa för att lura bort ett par vakter, eller att bryta arm. Dessa är inget att hänga i julgranen direkt och tar ner spelets tempo. Att de finns är bara för att ge spelet lite extra handling och variation, men som sagt – man hade kunnat vara utan dessa sekvenser.

Ibland kan situationen bli för svår att hantera för Slate, till exempel kommer han inte fram för att vägen blockeras. Då kan man kontrollera hans hund, vilken påminner om en varg, som grejar situationen åt honom. Dessutom kan man också skicka hunden på en attackerare om man så önskar.

Dead to Rights är ett ganska simpelt spel om man synar det hård, men det bjuder på en Hong Kong-lik actionfilmsupplevelse och det är något som jag personligen gillar. Det är inte för inte som jag heter Gunner – eller det är för att mina föräldrar döpte mig till Gunnar och så uttalar mina kompisar i USA det som Gunner, men i alla fall. Om man förväntar sig att få en djup spelupplevelse med en tät story, så kan man hoppa över spelet. Letar man i stället fullfjädrad action där man skjuter mer än man tänker, då är Dead to Rights ett spel för dig. Att vara en ensam hjälte i jakten på rättvisa och att låta sina kampsports- och vapenkunskap tala är väl lite av alla killars dröm.