Handlingen i Castlevania Dawn of Sorrow tar sin början ett år efter händelserna i Gameboy Advance-spelet Castlevania Aria of Sorrow, där hjälten Soma Cruz överkom sitt öde att reinkarnera som den nya Dracula. Plötsligt blir Soma och hans nära vän Mina Hakuba attackerade av magikerna Celia som är ledaren av en kult ute efter att återuppliva Dracula. Soma tar upp jakten på Celia och det tar honom till slottet Castlevania där spelet tar sin början (tips, kommer du någonsin till ett slott som heter Castlevania – vänd om/red).
Castlevania Dawn of Sorrow är ett plattformsäventyr som bygger på precis samma grundkoncept som de tre föregående Castlevania-spelen på Gameboy Advance samt det klassiska Playstation-spelet Castlevania Symphony of the Night. Det har även en del likheter med andra Castlevania-spel så som Super Castlevania och Simons Quest. Förklarat i all enkelhet rör man sig i sidled runtomkring i ett stort slott och dödar allt som kommer i sin väg. Då och då träffar man viktiga personer så som Celia eller Mina som för handlingen i spelet framåt. Man träffar även på en hel del stora och coola bossar som är spelets största utmaningar. Det stora slottet man utforskar är fyllt med många användbara vapen, föremål och annan utrustning som både går att hitta och köpa men tråkigt nog så syns det inte på Soma när han byter kläder. Däremot både syns och märks det tydligt när man byter vapen vilket är skönt då många tidigare Castlevania-spel endast innehållt piskor. Man har även tillgång till den magiska kraften att fånga fienders själar som man sedan kan använda på olika sätt så som att kasta benknotor, skjuta eldklot, falla sakta eller bli mer tålig emot attacker. Man kan ha tre olika typer av dessa krafter aktiverade på samma gång och man kan även tillverka nya vapen genom att offra själar.
Castlevania Dawn of Sorrow använder inte pekskärmen särskilt ofta men i den här typen av spel känns det ändå ganska onödigt. Pekskärmen används för att till exempel rita in mönster för att besegra bossar och för att förstöra isbitar som blockerar sin väg. Vad som däremot utnyttjas på ett mer effektivt sätt är den övre skärmen som konsolen har. Den används för att visa kartan eller information om sin karaktär om man så vill. Kartan är ett väldigt viktigt element i spelet och att man kan se den konstant tjänar man mycket tid på då man slipper gå fel eller trycka fram stup i ett för att man inte ska behöva gå fel.
Grafiken i Castlevania Dawn of Sorrow är bra, speciellt de detaljerade bakgrunderna och de snygga animationerna men det känns ändå som att Konami hade kunnat pressa mer ur konsolen. Musiken är precis som i de flesta Castlevania-spel riktigt bra och passande till slottets varierade delar.
Jag anser att Playstation-spelet Castlevania Symphony of the Night är ett av de bästa spelen genom tiderna och att det här spelet påminner kraftigt om det säger en hel del. Dock är det just de många likheterna med tidigare Castlevania-spel som drar ner betyget en aning då det känns som Konami bör försöka revolutionera konceptet lite mer än vad de gjort. Castlevania Dawn of Sorrow är inte bara det bästa äventyret till Nintendo DS, det är också det bästa bärbara Castlevania någonsin och ett absolut måste för alla fans av denna legendariska spelserie.