Precis som i andra racingspel får spelaren en karta att köra runt fritt på, enligt eget tycke. Utmaningarna, vilka varierar från olika typer av racing, har startpunkter lite varstans. När man korsar en sådan kan man sedan starta just den tävlingen. Ibland vinner man en bil, men inte rakt av, utan man måste hitta den körande och sedan kvadda den. Efter det finns den att hämta på närmaste skrottipp. Lite besvärligt och inte speciellt underhållande upplägg faktiskt. Många delmoment. Varför olika bilar? Jo, det är nästa irritationsmoment jag har hängt upp mig på. Man måste ha rätt bil för respektive tävling, vilket gör att när man hittar en tävling måste man ibland – om man har fel kärra – åka och byta på närmaste skrottipp. Det kan ibland vara en bit att åka.
Totalt bjuds det på – enligt Electronic Arts – över 40 mil av öppen väg. Det är som att åka till Kalmar från Stockholm. Det tar fyra timmar ungefär att köra lagligt. Kort och gott, det är en väldig massa körsträcka. Dessa har kryddats med enorma hopp och massor av genvägar. 120 tävlingar att ställa upp i. Ja, det är en massa racing.
Det öppna landskapet ger en ny spelupplevelse genom frihet för spelaren, men det gör också att spelet tar en massa mer tid att spela. Inte alltid bra spenderad tid. Det är inte lika lättsamt som tidigare, utan kräver mer engagemang. När det gäller arkadspel är ju en stor del av charmen att det är lätt att komma igång att spela, bara sätta sig och spela ett par minuter när tillfälle ges. Nu är det mer av ett projekt likt vilket annat bilspel som helst, men kryddat med de sedvanliga superspektakulära krockarna då bilarna i princip splittras ner i atomer.