Burnout är en portning från Playstation 2-versionen, dock aningen förbättrad.
Med tanke på hur miserabel racingspelsituationen var på Nintendo 64 så välkomnar vi varje nytt bilspel till Gamecube med öppna armar. Burnout är en ganska rak portning från den halvårsgamla Playstation 2-versionen men är fortfarande en trevlig, fartfylld och aningen snyggare upplevelse.
När man spelar Burnout märker man ganska snabbt var spelutvecklarna Criterion lagt sina prioriteringar. Spelet försöker inte vara en bilsimulator som Gran Turismo 3, inte heller försöker det vara en flamsig studsig upplevelse som Crazy Taxi. Burnout är snarare en hyllning till klassiker såsom Out Run och Ridge Racer där det enbart handlar om renodlad, adrenalinpumpande racing.
Spelets upplägg är tämligen konventionellt – vinn turneringarna och lås upp nya banor, klå dina rekord och lås upp nya bilar och så vidare, det är inte utan att man ibland önskar att speltillverkarna kunde hitta på lite nya system för spelaren att ta sig vidare på. I Burnout har du i sedvanlig stil även en turbo att ta till om du lyckas samla tillräckligt mycket poäng. Poängen får du genom att utföra farliga och våghalsiga bedrifter i bästa Crazy Taxi-stil, till exempel genom att köra extremt nära andra bilar och i den mötande filen. Du ska givetvis ta dig först i mål och det är fullt tillåtet att exempelvis preja dina motståndare in i den mötande trafiken. Skulle du själv råka ut för en spektakulär krasch, belönas du med en stilstudie över din krasch samt bestraffas med några förlorade viktiga sekunder.
Burnout är ett riktigt snabbt spel och man hisnar faktiskt en aning när man sitter i soffan och blåser fram i turbofart i en smal tunnel med full trafik. Faktum är att när man väl får tillgång till turbon vågar man knappt använda den, då det är svårt nog att hålla full koll över ens framrusande fordon även utan turbon. Snabbheten är också en av Burnouts största styrkor och grafiken känns också en aning mer polerad än PS2-versionen av samma spel. Till skillnad mot den förekommer väldigt lite flimmer och allting verkar vara i högre upplösning. De höga hastigheterna gör också att du måste vara fullständigt fokuserad när du spelar, minsta störning i koncentrationen gör att du förr eller senare dundrar in i någon av dina medtrafikanter. Är ni två som spelar så blir loppen extremt svettiga, då AI:n inte är lika fokuserad på att förnedra dig som din kompis troligtvis är. I ett spel där höga hastigheter står i fokus är även kontrollen väldigt viktig och som tur är så känns bilarna i Burnout både följsamma och reagerar fort.
Burnout är ett spel som bör avnjutas i små doser, annars finns risken att man tröttnar på det. Spelet brister nämligen uppenbart i variation – fler olika spelsätt hade onekligen varit kul. Dessutom kräver spelet din odelade koncentration och den koncentrationen orkar åtminstone inte jag frambringa mer än tjugo minuter åt gången. Burnout är ett spel som man plockar fram och kör någon gång i månaden bara för att få känna lite adrenalin i kroppen, eller för att spöa kompisarna. Det är roligt, snabbt, lättsamt och ändamålsenligt; att jämföra det med exempelvis Gran Turismo 3 vore att göra båda spelen en otjänst. Burnout har nämligen inga som helst ambitioner att bli ett nytt Gran Turismo, det vill bara vara ett kul och snabbt racingspel – på gott och ont förstås, men mestadels ganska gott.