Jag har sällan spelat så lite över så lång tid… Beyond är mer som en film än ett spel.
De som gjorde spelet Heavy Rain är tillbaka med Beyond och det gjorde att jag initialt var mycket tveksam till att jag någonsin skulle spela det nya spelet. Heavy Rain var för tråkigt, jag klarade inte av det. Spelade ett par timmar och slutade sedan, något som är mycket ovanligt för mig. Så, in med skivan och försök var lite fördomsfri.
Beyond: Two Souls är till att börja med enormt snyggt. Redan när man startar spelet möts man av en imponerande presentation. Att man kan läsa att Ellen Page och Willem Dafoe är med i spelet, likt på en filmaffisch, gör inte saken sämre. Att man sedan möts av Kadeem Hardison relativt snabbt när man börjar spela gör inte saken sämre, men alla hyser inte samma känslor för honom som jag gör på grund av rollen som Dwayne Wayne.
Spelet sätter igång och nästan från ruta ett sitter man i baksätet och tittar på. Det är också det jag gillar minst med spelet. Man kontrollerar huvudkaraktären Jodie Holms här och där, ibland bara med en knapptryckning eller dra höger eller vänster. Det här tycker jag personligen är skittråkigt. Det blir som en enormt lång film, en enormt lång tecknad film som inte har roliga och söta fantasikaraktärer i sig dessutom. Som titeln säger, två själar, så kan man hoppa ur kroppen och styra hennes… ja, spökkompis skulle man kunna säga. Han heter Aiden. Honom styr man i förstapersonsperspektiv, om än lite halvdant då han svävar och hans rörelseyta begränsas av avståndet till Jodie. Konstigt nog varierar det från gång till gång. Gissar att det är för att passa till handlingen som är väldigt linjär. Med Aiden kan man ta över andra personer, trycka på knappar och andra bra saker för att komma vidare i spelet. Att kalla det pusselelement är väl att ta i. Han kan även tankeöverföra saker som en filmsekvens, så att Jodie kan se vad som hänt på en plats genom att stå nära en avliden person.
Linjärt sa jag ovan, och det är fruktansvärt styrt. Man kan kolla runt med högra analoga, men bara så mycket som är förutbestämt. Om man tricksar lite hit och dit så kan man se andra sidan av ett rum, men det är inte så lätt som det borde. Aiden begränsas som sagt för man ska ta fienden i rätt ordning.
Jag har jättesvårt att sätta fingret på det här spelet – om det ens kan kallas spel? Det är snyggt som fan, det ger ibland en enorm stämning, men rakt igenom sitter jag och saknar att spela spel. För det är som sagt en lång lång lång film. Så, summan är att det är en upplevelse likt ingen annan. Men det känns nästan som att jag matat igenom en säsong av en tv-serie.