Streetfighter har alltid varit ett spel som stått mig nära till hjärtat. Inte för att jag varit en gigantisk fan av serien, utan jag har nog bara gillat det i allmänhet. Det som gjort att det står ut bland andra titlar är att många av mina vänner gillat spelet – lika mycket eller mer – och det har gjort att det finns många många matcher på min resumé.

När Streetfighter IV utannonserades den 16:e oktober blev jag inte speciellt till mig, utan förmodade att det bara handlade om att det skulle komma ett nytt – ganska trött – fightingspel i serien. Jag provade det för första gången på arkad i Las Vegas och fick smak för spelet igen. Det var till jag mötte Zangief som visade att jag inte var så bra som jag ett tag tyckte. Nästa gång jag kom i kontakt med spelet var i Tokyo där det var på Xbox 360 – då med en arkadjoystick. Nu hemma i lägenheten sitter jag med en pad och tycker det är kul, men det kan inte jämföras med hur underhållande det är om man har en rekorderlig joystick.

Spelet är snyggt, det har behållit sin gamla charm och har sin klassiska kontroll – vilken fått lite nyheter via nya attacker. Att spela ensam är kul, men det är när man möter andra som det blommar ut och blir så bra som det ska vara. Det är surt att förlora och gör man det vill man gärna ha en match till. Vinner man, då är det egentligen bäst att sluta, för då är man ju den regerande mästaren. Det var precis det jag gjorde mot Capcoms inofficiella Europamästare Leo, han fick bita i gräset och då var jag nöjd. I och för sig vann han 20 gånger innan, men jag kommer att referera till den senaste gången resten av livet.

Streetfighter IV har det man förväntar sig, eller kanske jag ska säga önskar sig, av ett fightingspel. Det är en genre som verkligen hamnat i skuggan under de senaste 5-10 åren, men nu kanske hamnar i rampljuset igen. Vi kan förvänta oss många Streetfighter-turneringar framöver – jag skulle inte bli förvånad om det kommer att dyka upp på World Cyber Games i år.