Text: McGyver
Det är en tillsynes helt vanlig dag i staden Lebensbaum, huvudrollsinnehavaren Eike Kusch tar en promenad och blir plötsligt nedstucken bakifrån och faller handlöst till marken. Han vaknar sedan upp i ett dunkelt rum av en obekant röst.
Personen som besitter den främmande rösten visar sig vara en kvinna vid namn Homunculus, anledningen till att han har hamnat här är att hon vill hjälpa Eike att ta reda på vem som vill ta livet av honom. Av Homunculus får Eike en så kallad Digipad, vilken låter honom resa i tiden. Problemet är inte att komma tillbaka till Lebensbaum, han har ju sin Digipad, utan problemet är att Eike lever under ett dödshot. Allt emellanåt dör Eike av att någon till exempel attackerar honom eller tappar en kruka i huvudet på honom.
Men det går att förhindra dödsfallet genom att resa tillbaka i tiden, krukan kanske inte skulle ha fallit ner i skallen på honom om någon skulle ha haft sönder den 10 år tidigare. Hela spelet baserar sig på att ändra på det förflutna genom att resa i tiden. Som i de allra flesta äventyrsspel ska man gå runt och prata med människor och samla på olika föremål som kan komma till användning. I början händer det lätt att man dör genom att göra något förbjudet, som att till exempel stanna för länge i det förflutna. Då kan det hända att man måste man börja om på nytt eftersom det bara går att spara sitt spel när man kommer till ett nytt kapitel, vilket kan vara mycket störande när introt tar nästan fem minuter.
Musiken skapar en ganska dyster och dramatisk stämning, men ibland när man till exempel träder in på ett kafé, möts man genast av en mycket gladare ton. Det ekar hela tiden då man går eller springer, det lockar också fram en viss stämning, men ibland blir det lite för mycket.
Att klaga på grafiken vore fel, men den varierar, det märks att man har satsat mer på filmsekvenserna. Hus, bilar och möbler har tråkiga och odetaljerade texturer, men så brukar det ju vara, eftersom fokus ligger på huvudrollen och mänskorna i hans omgivning. Människorna ser mycket realistiska ut, deras hår gungar snyggt när de rör på huvudet och deras övriga rörelser är det heller inget fel på.
Eike har inte så många rörelser, han kan bara röra sig åt olika håll, så varje gång man ska klättra eller göra andra avvikande rörelser sköts det automatiskt i form av en filmsekvens. Kameran fungerar någorlunda bra. Inomhus gör den sig sämst, då det bara finns en kameravinkel. Vill man se sig omkring trycker man på ”kameraknappen”, då stannar Eike och ser sig omkring.
Gillar du äventyr är det här minsann något för dig. Shadow of Memories är ett ypperligt exempel på att ett spel inte alltid måste innehålla våld för att vara bra.
Det är inte ett så långt spel, men när du klarat det en gång, upptäcker du att spelet kan sluta på fem olika sätt, det betyder alltså att du får spela igenom spelet några gånger till och göra andra beslut om du vill se de andra slutsekvenserna. Det som är så fantastiskt med spelet är att allt du gör och alla val du tar i det förflutna påverkar allt i nutiden också.