Monolithsofts svulstiga rymdepos når nu äntligen sin sista del – och en värdigare avslutning är svår att tänka sig.
Audiovisuellt är det inget annat än en triumf. Xenosaga-spelen har alltid varit snygga och varje del i serien har sett bättre ut än de tidigare, Episode III är inget undantag på den fronten. Visst hade man kunnat önska sig stöd för widescreen och progressive scan, men annars är det allt man kan vänta sig av ett spel i slutet av en konsols livslängd. Förbaskat snyggt med andra ord. Olikt tidigare delar i serien är det inte bara mellansekvenserna som imponerar här, utan även städerna och de andra spelmiljöerna är maffiga upplevelser. Bra teknik betyder som bekant inte mycket utan bra design men även på den fronten har Xenosaga III alla kort på hand. Karaktärerna har genomgått ytterligare ett klädbyte och ser överlag bättre ut än någonsin, Jin har exempelvis dumpat sin morgonrock och är nu istället läskigt lik sin gamle namne Citan från Xenogears.
Yuki Kajiura repriserar sin roll som kompositör från Episode II och verkar ha äntligen blivit varm i kläderna. Inte för att föregångarens musik var något att fnysa åt, men Also Sprach Zarathustras är trots allt snäppet vassare. Den stora skillnaden är dock att hon nu ansvarar för hela spelet och inte bara mellansekvenserna. Shinji Hosoe stod för musiken under själva spelmomenten i föregångaren och de melodierna kunde väl som bäst beskrivas som hissmusik. När nu fröken Kajiura får ta ut svängarna på egen hand visar hon att hon är en av japans skickligaste tonsättare. Hennes säregna stil blandar rollspelstypiskt klassicistiska melodier med lika delar electronicabeats och mässande körsånger på ett sätt som passar spelet utmärkt.
Tidigare delar i serien har fått kritik för sina långsamma stridssystem, något som rättats till i och med Episode III. Mer innovativa grepp har övergetts till förmån för något som mer liknar klassisk active time battle från Final Fantasy. Och visst går det fortare, de flesta strider är över på under en minut. Kvar från tidigare delar finns i modifierad form boostmätaren och breaksystemet. Boost arbetar man upp genom att helt enkelt anfalla fienden och det kan användas för att vid behov ta en extra stridsrond med en karaktär. Nytt för del tre är att flertalet specialattacker även använder boost, faktiskt så till den milda grad att det är det huvudsakliga syftet jag nyttjat det för.
Vad gäller breaksystemet har det genomgått stora förändringar sedan Episode II, istället för de komplicerade attackkombinationer som gjorde det spelet slöare än sirap finns nu bara en extra mätare vid sidan av livmätaren. Både fienden och ens egna karaktärer har en sådan och när den blir full kan man inte agera på tre ronder och löper större risk att få en kritisk träff på sig. Vissa attacker gör mer skada på break och mindre på liv och vice versa och det är ett elegant och simpelt system som tillför en extra dimension till striderna. Nu är stridssystemet i Xenosaga III kanske inte det bästa sedan skivat bröd men det är ändå en markant förbättring jämfört med seriens första två installationer, framförallt vad gäller hastigheten. Att laddningstiderna när man går in i strid är i princip obefintliga förtjänar bara det en liten eloge.
Som brukligt i Xenosaga klampar man också omkring i stora robotar och sparkar rumpa. Även om det stridssystemet är minst lika rappt så är det desto mindre eggande, de flesta vanliga fiender går att besegra innan de ens hunnit röra sig. Bossar är en annan historia och där får man faktiskt gnugga geniknölarna lite för att klura ut bästa strategi. Robotstridernas största behållning är annars att de ser riktigt läckra ut, utvecklarna har lagt ner en hel del krut på att få till cinematiska kameravinklar och andra tuffa detaljer.
Xenosagas största styrka är samtidigt dess potentiellt största svaghet. Jag talar förstås om handlingen. Bortsett den andliga föregångaren Xenogears är det inte många spel som kan tävla med Xenosaga när det kommer till invecklad handling. Litterära och religiösa referenser staplas till höger och vänster och den politiska situationen är stundtals rörigare än i verkligheten. Det är inte för inte det finns en stor databas med termer i pausmenyn. Bara att samtliga spel i serien har undertitlar från tyske filosofen Friedrich Nietzsches böcker borde ge en liten fingervisning vartåt det lutar. Många av Nietzsches teman återkommer också i spelet och på många sätt är det en smått fantastisk historia Monolithsoft har lyckats smida ihop.
Samtidigt finns det förstås en beskärd del av de klyschor och konventioner som gör genren till och orkar man inte sätta sig in i berättelsen är det lätt att skriva av mycket av det som snackas om som ren smörja. Gräver man finner man ofta en djupare mening i drivorna av tunga expositionsdialoger men det är bevisligen inget som faller alla i smaken. Det är inte bara en komplex handling utan det är riktigt mycket av den också. Själv njuter jag bara som en gris i en gyttjepöl men tillhör man de som tvångsmässigt trycker förbi varje tillstymmelse till handling lär man inte vara så nöjd med Xenosaga. Fast då har man nog gett sig på fel genre från början om man köper ett rollspel.
Xenosaga Episode III:s akilleshäl ligger i att det är just episod tre. Olikt många andra spel är det en kontinuerlig handling som löper genom hela serien och har man inte spelat föregångarna missar man förstås en del. Visst finns en sammanfattning av de tidigare delarna i databasen men att faktiskt ha spelat dem är trots allt att rekommendera. Det bör dock inte avskräcka någon från att köpa Xenosaga Episode III. Ge dig gärna på ettan och tvåan först men är det alternativet helt uteslutet så se för allt i världen till att inte missa trean. Allt som var bra med Episode I och II har anammats och förbättrats ytterligare medan svagheterna i princip eliminerats. Xenosaga Episode III: Also Sprach Zarathustra är ett spel alla kan uppskatta men är du redan såld på serien sedan tidigare kan du gott slänga på en poäng till på slutbetyget.