It’s better to burn out than fade away, det är helt klart inte Crash Bandicoots motto.
När Crash Bandicoot kom, då som Sonys svar på Mario och Sonic, var han rätt charmig och en friskt fläkt. Sony ägde aldrig karaktären och Crash begav sig till varenda spelplattform som bara gick. Han horade runt och sålde sin själ skulle man kunna säga, vilket nu leder till att alla Crash-spel som dyker upp är själlösa. Det finns ingen gnista i hans spel, de är skapade på ett löpande band i någon lågavlönad fabrik i Östeuropa känns det som.
Glade Crash är där, men han levererar inget bestående spelvärde. Man hoppar, studsar och slår till konstiga motståndare – men mer än så är det inte. Äta äpplen känns trivialt och de tidigare roliga voodoomasken är inte rolig längre. Det är bara utvattnat och osar av mediokerhet.
Grafiken är av högst normal klass och samma gäller ljudet. Crash Twinsanity levererar ett högst mediokert spelande och utmärker sig inte på något sätt – vare på ett bra eller dåligt sätt. Det är bara intetsägande. Jag vet att jag låter mer negativ än betyget säger, men det är mer min stora besvikelse på att inget nytt händer i spelet, det är bara rakt av vad man förväntar sig av ett mallat plattformsspel. Jag spelade tycket det var okej, men inte är det som att sätta sig framför Jak 3 eller Mario 64 DS inte. Det är bara väldigt enormt förvånansvärt enkelt sammansatt utan saker som får mig att imponeras. Det innebär att om du är sugen på ett standardiserat plattformsspel är Crash Twinsanity spelet för dig. Vill du överraskas, titta åt annat håll.