Primal

Primal börjar med en film som visar en hårdrocksgrupp uppträda på en klubb med en publik där en av åskådarna ser ytterst misstänskam ut. Givetvis blir ledsångaren orolig efter spelningen och berättar detta för sin flickvän Jennifer som försöker övertyga honom om att han bara inbillar sig. Tyvärr är faran ingen inbillning och de båda blir attackerade av vad som visar sig vara en demon. Jennifer, som föredrar att kallas för Jen, hamnar i koma men vaknar plötsligt up i sin sjukhussäng – till sin förvånad vaknar hon utanför sin kropp. Hon befinner sig i den andliga världen och allt på grund av att en demonliknande figur som uppenbarat sig och presenterat sig som Scree. Han är kort, mystisk, väldigt artig och välartikulerad. Han berättar om en obalans som skapats i den eviga andliga kampen mellan harmoni och kaos, det vill säga de goda och de onda krafterna. Spelaren är den utvalde kämpen som Scree behöver för att lyckas balansera krafterna igen och att rädda både vår förträffliga värld samt den andliga. Alla filmer och mellansekvenser i spelet är mycket välgjorda och skapar en filmliknande känsla som gör spelet väldigt engagerande. Det hela känns lite som en blanding mellan filmen The Matrix och en musikvideo från Marilyn Manson.

Grafiken i Primal är mjuk och detaljerad med mycket atmosfär och känsla i spelets tyvärr ganska begränsade miljöer. Karaktärsdesignen är nog spelets höjdpunkt med riktigt fantasifulla och snyggt gjorda karaktärer, vilka man inte kommer glömma i första taget. Primal är ett spel som bygger mer på handling, grafik och presentation än på själva spelkänslan, dock finns den också med någonstans. Man spelar spelet i tredjepersonsperspektiv så som i till exempel Tomb Raider och Splinter Cell. Man kan med ett enkelt knapptryck alltid byta mellan de två huvudkaraktärerna Jen och Scree. Det gäller att man använder dem på olika sätt för att lösa problemen i spelet för att avancera vidare i äventyret. Scree kan klättra på vissa stenväggar, suga ur livsenergi ur döda fiender, samt ta kontroll av vissa stenstatyer med mera. Jen använder man för att slåss mot fiender på ett ganska enkelt och snyggt sätt, som dock blir ganska enformigt i längden. När man kommit en bit in i spelet får hon även en del olika demoniska krafter som ger henne nya förmågor. Det finns även delar i spelet där dessa två kraktärer måste lösa pussel tillsammans som att lyfta tunga saker, med mera. När man känner sig fast i spelet kan man använda Jen och enkelt fråga Scree vad som ska göras för att få mycket användbara tips.

Primal är ett väldigt simpelt och linjärt actionäventyr som lyckligtvis är mycket spännande och välgjort. Det påminner en del om Soul Reaver-spelen. Det har inte samma spelbarhet som många andra spel i genren, men det har mycket annat som talar för sig – så om du gillar spel där det känns som att du spelar dig igenom en film kommer Primal passa dig utmärkt. Man kan spela igenom det på ett ganska avslappnat vis, men att lägga det på hyllan innan man klarat det blir svårt då handlingen, miljöerna och karaktärerna är så pass engagerande att man verkligen vill se allt det har att erbjuda. Nu önskar jag bara att det kommer en uppföljare med mer tyngd på de grundläggande spelegenskaperna så kommer det säkert bli en klassiker.