Text: Silverman
Vad är det som gör ett racingspel kul? Frågan har bekymrat spelutvecklare världen över som alla försökt hitta sina egna lösningar. Är det lyckan av att ha stått ut i ett 100 varvs enduro under en och en halv timme i Gran Turismo. Är det det de saftiga sladdarna i Ridge Racer? Är det sköldpaddsskalshysterin i Mario Kart eller är det lyxbilsonanin i Ferrari F355 Challenge? Själv har jag under de senaste dagarna funnit alla beståndsdelar jag letar efter i ett kul racingspel i Burnout 2.
Utvecklarna hos Criterion har tagit fasta på några få enkla men ack så viktiga beståndsdelar i sin uppfljare, varav den viktigaste givetvis är farten. Jag har faktiskt aldrig upplevt maken till fartkänsla, åtmistone inte i ett spel där man färdas på fyra hjul. Hisnande är bara förnamnet och denna enorma känsla leder snabbt till tunnelseende och fartblindhet vilket i sin tur ger en härlig nerv i spelet.
Upplägget känns igen från andra spel där olika turneringar och utmaningar låser upp nya banor och fräsigare bilar. Inga överraskningar där. Burnout styrkor ligger snarare i momenten ute på vägarna. Man tävlar nämligen på fullt trafikerade vägar och när du är lite extra våghalsig – till exempel genom att köra på fel sida vägen eller nästan toucha dina medtrafikanter – så fylls din boost-mätare på och när den är full är det bara att trycka på en knapp så blir det rock´n roll.
Criterion har tänkt precis rätt när man utformat uppföljaren till Burnout. De svaga momenten i ettan var bland annat den höga svårighetsgraden – man vågade nästan aldrig trycka spiken i botten eftersom man visste att detta förr eller senare skulle leda till en präktig krasch, som i sin tur alltför ofta ledde till ett förlorat lopp. Något som var extra frustrerande då loppen tog väldigt lång tid att spela igenom. Att få tillgång till boost var också ofta riktigt svårt och när man väl fick igång turbon så tog det inte lång tid förrän resan tog ett hastigt stopp mot en oförlåtande bergvägg.
I Burnout 2 är alla dessa irritationsmoment borta – loppen tar inte lika lång tid att köra, man kan köra med gasen i botten mest hela tiden och det är nu mycket enklare att få boostturbo vilket ger ett litet extra oförutsägbart spänningsmoment i heta batljer.
Förutom att helt ha rensat spelet från dess dåliga sidor har Criterion lagt till ytterligare några bra sidor. En av dessa är grafiken, som förvisso var blixtrande snabb redan i ettan men som då led av taggig kantutjämning och mycket tristare texturer, i alla fall om vi snackar om PS2-versionen. I tvåan har farten bibehållits men Criterion har gödslat med snygga effekter och snygga och mjuka omgivningar. Att se den starka solen reflekteras i den skrovliga asfalten är inget annat än ögongodis och när ens spektakulära krascher visas i slowmotion så vill man inget annat än att kvadda bilen igen.
Finns det då inga dåliga sidor med Burnout 2? Trots att jag letat noga så har jag faktiskt inte hittat några nämnvärda nackdelar med ett köp av spelet. Det som vissa renläriga Gran Turismo- och Sega GT-fans säkert retar sig på är bristen på djup i spelet. Att man till exempel inte kan köpa reservdelar till bilen eller köra riktiga bilmodeller. Vi andra borde bara strunta i dessa röster och njuta av äkta, lättillgänglig klassisk arkadracing som bara helt enkelt är KUL. Vill man gräva ner sig i ett spel så är det bara att köpa något av nyss nämnda spel.
Den största styrkan med Burnout 2 är att spelet levererar allt som det utger sig för att göra. I dessa tider kan jag, ärligt talat, inte säga detta om särskilt många spel.