Text: Nash
Egentligen är Stålmannen en ganska fånig superhjälte. Blå kroppsstrumpa, röda ridstövlar och felplacerade kalsonger är faktiskt ingen vidare respektingivande klädsel då det gäller att avvärja diverse erövringsförsök från såväl utomjordiska robotar som den lokale affärsmogulgangstern Lex Luthor. Ibland undrar man faktiskt vad Stålmannens skapare tänkte då de för väldigt länge sedan skapade ärketönten Clark Kent och dennes kalsongbeklädda alter ego. Vad som dock är betydligt mer genomtänkt än Stålis garderob är spelet Shadow of Apokolips.
Fokus ligger på olika former av problemlösning istället för råbarkad action. I början av spelet har till exempel en armé robotsoldater saboterat ett dammbygge och det är naturligtvis upp till Stålmannen att rädda dagen genom att hitta strandsatta människor och på klassiskt stålmannamanér föra dem till säkerhet. I nästa uppdrag är det dags att kliva ur kappan och i rollen som den alltid lika stiligt klädde Clark Kent infiltrera Lex Luthors högkvarter utan att alarmera svävande minor, bevakningskameror eller kringströvande vetenskapsmän. Eftersom Stålmannen naturligtvis måste få skryta med sina enorma fysiska tillgångar i sitt eget spel bjuds det även på en ansenlig mängd lila krigsrobotar att banka sönder. Tyvärr är dock fienderna riktigt dumma, mer än hälsosamt ofta hittar de en låda eller vägg de finner synnerligen intressant och väljer att ställa sig stilla som fån mitt i stridens hetta för att vidare utforska saken. Skulle de mot all förmodan få in ett par smällar för mycket på vår hjälte är det dock ingen fara då du automatiskt får börja om i början av det aktuella momentet. Längre uppdrag är alltid indelade i mindre delar för att undvika frustration om man skulle råka misslyckas.
Då Shadow of Apokolips är baserat på den amerikanska tecknade TV-serien har man valt den idag så populära cel-shading-tekniken för att fånga den lite kantiga och kontrastlika miljön från TV-serien. Man skulle kunna säga att det både lyckats och misslyckats. I mellansekvenser och i mer avgränsade utrymmen briljerar verkligen Superman: Shadow of Apokolips såväl ur teknisk som estetisk synvinkel. Känslan av att verkligen leva sig in i en tecknad film har aldrig tidigare varit så total. I större områden, som tillexempel när Stålis i början får flyga fritt omkring i Metropolis för att spelaren ska få bekanta sig med att kontrollera vår hjälte slås man av en iögonfallande detaljfattigdom. Bilarna ser mest ut som enfärgade fyrkanter och detaljer såsom träd och andra ofta förekommande utomhusattiraljer lyser med sin frånvaro. Poliserna som här springer omkring på gatorna ser mest ut som en pervers blandning mellan en blå vägkon och en Lego-gubbe. Det är tråkigt att grafiken haltar så pass mycket som den gör. Uppenbarligen har utvecklarna haft såväl teknisk som artistisk kompetens att göra ett otroligt snyggt spel.
Även kontrollen är minst sagt luddig. På grund av Stålmannens stora rörelseschema används vissa knappar till väldigt mycket. För att plocka upp en buss, människa eller ett järnrör måste till exempel X-knappen hållas nedtryckt ett tag, vilket är otroligt irriterande när man är omringad av ett tiotal automatvapenbeväpnade robotkrigare. Att det sedan finns en cirka sekunden lång fördröjning på ungefär allt man tar sig för gör inte saken direkt bättre.
Superman: Shadow of the Apokolips hade förmodligen mått mycket bra av någon extra månad i utvecklingsstadiet. Idén är mycket god och oftast är det riktigt kul att utföra superhjältesysslor i den, åtminstone bitvis, vackert uppritade världen. Tills kontrollen ställer till ofog och tar udden av spelglädjen. Kontentan av det hela är alltså att Superman: Shadow of Apokolips är ett relativt underhållande spel som stjälps av att det förmodligen hetsats fram under utvecklingen.