Text: Silverman
Marvel, det klassiska New York-baserade serieförlaget, som numer mest ägnar sig åt att producera filmatiseringar av deras en gång så populära serietidningar, producerade en liten film som hade premiär i sommar vid namn Spider-Man. Kanske någon som hört talas om den?
Nåväl, den slog massor med kassarekord och att ett spel skulle dyka upp och rida på spindelvågen var ju ingen djärv gissning. Förr i tiden betydde en filmlicens på ett spel att det automatiskt var skräp, men spel som Golden Eye till Nintendo 64 visade att det inte alltid behöver vara så. Dessutom har utvecklarna haft tillgång till spelmotorn som skapades av Activision till deras Spider-Man-spel till den gamla Playstation-maskinen. Likheterna är många men Spider-Man till PS2 förnyar konceptet en aning och anpassar det till den nya generationens konsoler, även om flera av barnsjukdomarna finns kvar.
Spelet bygger till stora drag på filmen med drar även iväg i sidohistorier som inte finns med i filmen. Detta ser jag enbart som positivt eftersom Spider-Man annars skulle blivit ett väldigt förutsägbart äventyr, till skillnad från de tidigare Spider-Man-spelen får man också lite olika orters uppdrag, inte bara ”slå-ner-skurk-och-och-tryck-på-knappen-som-öppnar-nästa-dörr” utan man får också till exempel utföra tricks framför Peter Parkers kamera, lyfta upp folk för att därefter svinga iväg och ta dem till säker mark, samt att man får användning av sitt spindelsinne. Man kan precis som i de tidigare spelen fightas med relativt simpla knapptryckningar samt skicka iväg nät i olika former, bland annat en exploderande nätsköld, vanliga nät som oskadliggör fienden under några sekunder samt nätprojektiler. Den roligaste användningen av nätet är dock givetvis att svinga sig mellan skyskraporna i New York och på den här punkten är spelet betydligt roligare än sina föregångare eftersom man nu har fritt synfält över hela staden, som tidigare skymdes av dimma på grund av hårdvarubegränsningar.
Grafiken i Spider-Man har dock två sidor. När man svingar sig runt i stan bjuds man på en stundtals hisnande upplevelse men dessvärre utspelar sig minst hälften av spelet i trånga källarlokaler och kloaker och där blir upplevelsen väldigt ordinär och känns som vilket dussinspel som helst. PS2-versionen har en aning ruffiga kanter och lite flimmer här och var men i det stora hela så känns det grafiska både funktionellt och trevligt – om än en aning trist när spelet utspelar sig inomhus.
De största problemen i Spider-Man är dock bland annat kameran, som har svårt att ställa om sig i alla de positioner som hade varit önskvärda i den här typen av spel. Dessutom tycker jag man borde lagt manken till när det gäller att göra inomhusscenerna lika roliga som utomhusscenerna. Kontrollen passar inte alls när man kommer in i trånga utrymmen, det är svårt att få överblick och slagsmålen är både för simpla och – efter ett tag – alldeles för enahanda. Spider-Man the movie bjuder också på ett nytt lås-system som likt Zelda kan låsa fast din synvinkel mot en speciell fiende men dessvärre är funktionen oanvändbar i inomhusmomenten men däremot oumbärlig i skyskrapefighterna.
Ljudmässigt är det en fröjd att följa med i spelet. Tobey Maguire som spelar Spider-Man i filmen gör hans röst även i spelet och passar minst lika bra här.
Sammafattningsvis så känns det helt enkelt som om Spider-Man är två spel – ett roligt, hisnande och orginellt spel när man är utomhus och slåss med fiender mellan skyskraporna, och ett tråkigt dussinspel när man springer runt i murriga, trånga lokaler och försöker göra snygga hopp varpå kameran villar bort sig och man istället blir nedklubbad av tråkiga bovar. Betyget blir således en kompromiss och slutar på 2, vilket är okej men inget att hoppa glädjeskutt över.