Sonys föredetta plattformshjälte frilansar nu även på Nintendo Gameboy.
Playstations nationalmaskot Crash Bandicoot gör sitt andra framträdande på den bärbara marknaden i form av Crash Bandicoot 2: Ntranced. Föga överraskande tillhör det den troligen mest överbefolkade genren på GBA, plattform.
Crash Bandicoot själv behöver ingen närmare presentation. Den hoppande, snurrande räven som blev Playstations svar på Mario och Sonic och som sedan sin födsel på nittiotalet medverkat i mängder av titlar. Jag måste lite skamset erkänna att jag aldrig har spelat någon av dessa annat än en stund i någon affär och det var således med förväntansblandad spänning som jag tryckte in den lilla svarta kassetten i spelmaskinen.
Efter cirka fem sekunder fick jag mitt första straff för att jag inte har ägnat spelserien någon uppmärksamhet tidigare. Jag kände inte igen någon av figurerna i introt, förutom Crash, och därmed var det svårt att verkligen förstå det fruktansvärda i den elaka Uka Ukas plan att kidnappa Crash och hans vänner. Hur som helst är det sällan som handlingen är en betydande del av plattformsspel och så inte heller här. Visserligen får man då och då reda på små snuttar av storyn i form av textade bilder men ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre. Den här typen av spel spelas för underhållningsvärdet, och stundtals är Crash Bandicoot 2 riktigt roligt.
Grafiken ligger varken över eller under snittet och av skärmdumpar att döma har den inte förändrats nämnvärt sedan föregångaren. Musiken känns stundtals pigg och fräsch och framförallt stycket som spelas i menyn är riktigt bra. En stor fördel eftersom man blir tvungen att lyssna på detta varje gång man ska börja spela.
En detalj som jag störde mig på under spelandets gång var att ”ladda spel-alternativet” inte blir automatiskt valt när man åter ska börja spela efter en längre eller kortare paus. Denna finurliga konstruktion har många spel av idag inbyggd och gör att man endast behöver trycka på samma knapp upprepade gånger tills man kan börja spela istället för att börja fippla i menyerna. En liten sak kan tyckas, men detta gjorde att jag upprepade gånger valde ”nytt spel” istället för ”ladda spel” när jag skulle fortsätta spela på mitt sparade spel och därför blev tvungen att starta om maskinen.
Till spelets mörka sidor hör spelkontrollen. Crash känns väldigt seg i rörelserna och detta i kombination med att endast en fiendeträff innebär död kan, framförallt på de svårare banorna, driva en till vansinne. Vissa rörelser, som dubbelhoppen, känns extra oprecisa och efter ett tag lär man sig att vara väldigt försiktig i sitt användande av dessa. Så får det inte vara i ett spel som kräver den grad av precision som Crash Bandicoot 2 och detta är även spelets i särklass sämsta sida. I övrigt är det här ett riktigt trevligt spel som dock försvinner i mängden och inte kan rekommenderas till annat än renläriga Crash-älskare.