Text: VillaS
Robert Louis Stevensons bok som du aldrig sett den tidigare. Så presenterar Disney sin nya storfilm Skattkammarplaneten eller Treasure Planet som namnet blir på engelska. Sin vana trogen har Disney även sett till så att det släpps flertalet spel med filmens namn till olika format. Ett av dessa format är Gameboy Advance.
Liksom det senaste Disneyspelet Lilo & Stitch inleds historien med en liten filmsnutt från filmen, dessa filmsnuttar återkommer sedan då och då hela spelet igenom. Visserligen har dessa ingenting att göra med spelets handling men det är ändå ett välkommet tillskott. Spelets handling börjar med att vår hjälte, Jim Hawkins, har hittat en skattkarta och således ska ut på jakt efter själva skatten. Just när Jim ska ge sig av med ett rymdskepp för att finna skatten upptäcker hans följeslagare doktor Doppler att den lokala polisstyrkan har beslagtagit Jims solsurfare. Självklart kan inte Jim lämna sin käraste ägodel och den första uppgiften blir därmed att ta tillbaka solsurfaren från lagens väktare. Själva spelupplägget är någon sorts pusseläventyr som i stort går ut på att hitta olika saker på olika platser. Vanligtvis nås dessa saker genom en mängd lådflyttande, hoppande och fiendebankande.
Till sin hjälp har man Morph; en liten rosa molnliknande figur som flyger efter Jim och kan ge honom extra förmågor såsom längre hopp eller möjligheten att krossa stenblock. När Jim slutligen har återerövrat sin solsurfare blir spelet lite mer varierat i och med att Jim på vissa banor får ta sig fram på ovan nämnda fordon. På dessa banor går det inte att bromsa och det gäller för det mesta att försöka akta sig från de fiender och föremål som hindrar ens framfart. Fastnar man bakom ett föremål är det adjöss eftersom kameran på solsurfarbanorna åker framåt i Jims hastighet. Grafiken är inget speciellt, varken bra eller dåligt men däremot ligger musiken, som för det mesta består av pampiga äventyrssymfonier, på plussidan. Lösenordssparning har konstigt nog blivit något av en standard för filmlicensspel men tack och lov är alla konstiga lösenord, som finns på vissa spel, bortblåsta. Här är det vanliga enkla ord som gäller och dessa bör inte vara alltför svåra att minnas.
Spelet som helhet är en ganska trevlig bekantskap. Mer och mer börjar mitt förtroende för Disneyspel återbildas till den mängd som de hade på den tiden då NES och Super Nintendo var kungarna inom digital underhållning. Ytterligare en bra sak med Treasure Island är att det räcker längre än de flesta filmlicensspel brukar. Jag har spelat åtskilliga timmar och har ännu inte nått slutet på äventyret, dock känns det inte som om spelet är för svårt utan håller en rätt lagom svårighetsgrad.