Text: SuperIke
Crash Bandicot anses fortfarande lite som gröngölingen i plattformsgänget, även om hans egen spelserie börjar växa sig så sakteliga. Första gången Crash så dagens ljus var på en Playstation och året var 1996. Sedan dess har ett gäng spel kommit ut, men detta är hans första spel utanför Playstation-familjen. Nu kommer alltså Crash till Gameboy, men bara för att det råkar utspela sig på en förhållandevis liten konsol behöver ju inte spelet vara litet för det. Faktum är att det här spelet lanserades i USA som ”Crash Bandicoot: The Huge Adventure”. Fast det var nog att ta i, ”Huge” kanske applicerar väl på ett spel med över 100 banor och oändligt med hemligheter, men knappast på ett spel med endast 20 banor.
Nu ska vi inte vara sådana och märka ord. Vi tar det från början. Det här är alltså ett klassiskt plattformsspel, där det gäller att springa, hoppa och samla på några märkliga frukter och extraliv. Den onde Dr. Cortex har nämligen förminskat hela planeten till en liten boll och det är upp till Crash att rädda världen. Allt som sig bör alltså, men Crash bjuder på mera i och med vissa banor som skiljer sig markant från mer traditionella plattformsbanor. I några banor ser man Crash bakifrån, med en jetpack på ryggen, flygandes högt över molnen. Mot honom kommer fiender som han kan måste skjuta ner eller försöka undvika att bli träffad av. Det hela påminner en del om Starfox till Super Nintendo eller Iridium 3D till Gameboy Advance. Sedan finns det också några banor där Crash, ridandes på en liten isbjörn, jagas av ett jättestort snömonster som kommer springande mot skärmen. Det är ganska svårt att spela eftersom man har väldigt kort tid att reagera innan man ser vilka hinder som måste passeras, men de här avvikelserna från det vanliga spelupplägget är de roligaste tycker jag.
Sedan har vi bossarna. De skiljer sig också ganska markant åt och man måste ibland fundera lite hur man ska bekämpa dem. Efter ett tag när man har lurat ut hur man ska bekämpa dem är de ganska lätta, men om man skulle missa någon detalj så är man ganska stekt så att säga.
Mycket variation alltså, men inte så många banor, 20 stycken olika banor, plus bossar alltså. Återspelningsvärdet ligger i att man kan klara varje bana på olika sätt. Förutom att ”klara” banan genom att komma igenom den, kan man dessutom spela banorna på tid eller försöka hitta alla gömda kristaller. Spelar man bara igenom banorna blir spelet ganska kort.
En sak som jag irriterar mig på lite är kontrollen, vilken kanske är lite för exakt i vissa fall. Det är framför allt när man ska göra ett så kallat dubbelhopp, vilket är att man ska trycka på hoppknappen mitt i ett hopp och därmed komma ännu högre. Problemet är att man verkligen måste trycka mitt i hoppet för att utföra övningen och missar man faller man oftast mot en
ofrånkomlig död.
Spelet är ganska snyggt rakt igenom, förutom vid mellansekvenserna efter en boss. Då visas ganska fula förrenderade stillbilder på Dr. Cortex, Crash eller hans syster Coco – som för övrigt hjälper Crash att förstora världen igen.
Crash Bandicoot XS är ett bra spel som man har ganska kul med, men det är inte ett spel utan brister. Jag tycker, som ni säkert har förstått, att kontrollen inte riktigt är 100 procent och att det är på tok för lite banor, även de som finns är varierande och roliga. Konkurrensen har hårdnat i plattformsgenren senaste veckorna – Super Mario Advance 2 och Sonic är inte lätta att slåss mot, men gröngölingen Crash ger dem bra motstånd även om han inte kan matcha dem helt.