Bara det är ett styrkebevis för Ready at Dawn. Precis som med Daxter har de tagit en stark Sonylicens och inte bara återskapat den nästintill perfekt, utan också lyckats göra det på tekniskt undermåliga PSP. Det enda egentliga klagomålet på den punkten är att det är onödigt svårt att glida undan fiendens attacker. Visst kan man göra som vanligt och klaga på att själva PSP saknar en andra analoga spak men i det här fallet känns det som att de hellre kunde bemödat sig att skapa ett spel där den manövern inte var fullt så kritisk. Antingen det eller sätta det på en smartare knappkombination än att behöva trycka båda axelknapparna och styrspaken samtidigt.
Just styrspaken är för övrigt ytterligare ett aber. Även här får jag nog lov att skylla på Ready at Dawns sedvanliga bokstavstrogenhet. Precis som i tidigare God of War avbryts det vanliga slaktandet med knapptryckningssekvenser och när det kommer till att snurra styrspaken helt om några varv så är det tummen som får sätta livet till. Vid det här laget vet vi alla att PSP är uselt designad på vissa punkter så varför inte försöka undvika dessa irritationsmoment?
Men jag slutar som jag började. Chains of Olympus är trots sin kortare speltid ett nästan precis lika fantastiskt spel som sina PS2-föregångare. Det gör det till ett av de allra bästa spelen på PSP. Samtidigt börjar konceptet kännas lite väl bekant så här tredje gången i ordningen, och tillsammans med vissa små men naggande brister gör det att man inte riktigt får samma wow-känsla som tidigare. Inte riktigt.