Äntligen är det här – nästa äventyr i Zelda-serien. Och det är precis så bra som man kunde hoppas på.
Ända sedan den grönklädde hjälten Link räddade prinsessan Zelda från den onde Ganon i hans allra första äventyr på 8-bitars Nintendo för 16 år sedan har han haft en väldigt speciell plats i allas våra spelarhjärtan. Varenda titel i spelserien har höjt ribban på spelutveckling genom fenomenal spelkänsla, grafik och innovation, men när Nintendo visade hur det nya Zelda-spelet till Gamecube skulle se ut blev nog de flesta väldigt förvånade och en del även besvikna – mig själv inkluderad. Det liknade inte alls den enormt framgångsrika tidigare delen i serien vid namn The Legend of Zelda: Ocarina of Time som släpptes till Nintendo 64. Det liknade inte heller den grafikdemonstration som Nintendo hade visat på en spelmässa Space World i Japan där man fick se Link kämpa mot Ganon i en mycket verklighetstrogen och detaljerad miljö. Istället byggde den nya grafikstilen på något som kallas ”cel-shading” och får spelet att se ut som om det vore tecknat. Nintendo har Nintendo-fierat grafikstilen och kallar den för Toon Shading. Att spelet ser tecknat ut fick cyniker att spekulera i att det var ännu ett sätt för Nintendo att locka till sig sin omtalade yngre publik och många kallar Wind Waker barnsligt. De som gjort sådana uttalanden har i de flesta fall inte spelat spelet – för så snart man spelat det nya ”Cel-da” blir man övertygad att den nya stilen passar spelserien alldeles utmärkt. Trots min tidigare skepticism måste jag nu erkänna att jag inte skulle vilja se spelet på något annat sätt. Visst är grafiken väldigt färgglad, men när blev starka färger någonting barnsligt?
The Legend of Zelda: The Wind Waker har otroligt välanimerad, mjuk, tydlig, fantasifull och detaljerad grafik som känns lika uppfriskande som den är imponerande. Den nya grafikstilen gör även att det känns som man får besöka den tvådimensionella Zelda-värld vi fick se i Super Nintendo-spelet The Legend of Zelda: A Link To The Past på riktigt. Så som den säkert alltid såg ut i skaparen Shigeru Miyamotos fantasi. När jag först började spela kändes det ganska konstigt eftersom jag aldrig riktigt sett ett spel som ser ut så här förut. Grafiken ser ofta ganska simpel ut på bilder men är fylld med detaljer, som till exempel hur mjukt och snyggt de lila rökmolnen rör sig när man utplånat en fiende, hur muggar och andra små föremål gungar när man stöter till dem, hur den grönklädde pojkens hatt alltid gungar med vinden eller hur hans miner alltid får mig att skratta. Jag skulle kunna fortsätta berätta om massor av detaljer om spelets grafik men problemet är att inte ens jag själv kan riktigt sätta fingret på vad det är som gör den så imponerande. Det är helheten som är så näst intill felfri man kan komma och det är helt enkelt något man måste uppleva själv för att förstå.
Spelet börjar med en stämningsfylld monolog med text, musik och bilder. Här förklaras det hur världen har förändrats sedan hjälten av tid, med andra ord Link, räddade ett nu bortglömt kungarike, med andra ord Hyrule, från den onde svartmagikern Ganon. Det förklaras även att i det nya landet, eller rättare sagt ön, har det blivit tradition för pojkar att bära samma gröna kläder som hjälten av tid gjorde när de kommit till en mogen ålder. När spelet börjar fyller man år och får då dessa kläder av sin farmor. Vad som senare får vår nya huvudkaraktär som ser precis ut som Link att lämna sin fridfulla ö är att hans syster blir tillfångatagen av en stor fågel vilket tvingar honom att bokstavligt talat ta vatten över huvudet och slungas in i ett utmanande äventyr av episka proportioner. Precis som alla andra rollspel så tar Wind Waker några timmar att komma in i för att spelets kontroller och story ska kunna sjunka in och kännas riktigt involverande. När man väl kommit in i spelet är man helt fast.
Kontrollen i Wind Waker är klockren. Den är mycket lik hur den var i Ocarina of Time, men snäppet vassare. Hopp görs fortfarande automatiskt när man springer från en kant och man kan fortfarande låsa sina fiender i en fast position för att lättast kunna fokusera sina attacker. Nya färdigheter till sitt förfogande inkluderar en försvarsattack och en väggklistrande smyggång – som ser ut att vara inspirerad av Metal Gear Solid – med flera. Den största innovationen – förutom grafikstilen – i Wind waker är att äventyret utspelar sig i en värld bestående till största del av vatten. Därför får man ganska tidigt i spelet hjälp av en talande båt vid namn The Red Lion King. Med denna båt kan man sedan segla fritt genom spelets enorma värld för att besöka öar, städer och grottor av alla dess slag. Det ger en härlig känsla av frihet och utforskningsglädje. För att fånga rätt vind dit man vill segla har man en magisk stav vid namn The Wind Waker, vilken används för att kontrollera vinden på olika sätt. Spelet bygger precis som de tidigare delarna i serien mest på problemlösningar i form av olika variationsrika pussel. Mest pussel är det i spelets Dungeons, som de flesta i Sverige brukar kalla ”palats” eller ”slott”. Det vill säga de speciella platser man måste besöka för att avklara ett av spelets huvuduppdrag och införskaffa något mycket viktigt föremål. Dessa är det närmaste man kan komma till separata banor i Zelda-serien. I dessa finns det alltid en karta och kompass som visar var de hemliga skatterna ligger, samt en slutboss som kräver extra mycket list för att besegra. Flera av spelets ljud och musikstycken är omgjorda versioner av de vi hörde i Ocarina of Time samt A Link To the Past, men de håller så hög klass att de knappast kan ses som något negativt – och de nya delarna som Koji Kondo komponerat till spelet matchar de gamla utmärkt.
Har man en Gameboy och en länkkabel kan man dessutom koppla den till spelet och sedan hitta lite extra hemligheter i spelet, vilket är ännu en mycket god anledning att införskaffa en sådan kabel. Självklart är det ett kul initiativ, men till största del en extra morot för oss spelare att köpa fler Nintendo-system och produkter.
Wind Waker är underhållande, snyggt, utmanande, nyskapande och kommer ta evigheter att utforska helt. Tycker man att den nya grafikstilen i spelet är totalt avskyvärd kan det finnas risk att den otroliga spelkänslan blåser förbi. Har man någonsin tyckt om något av de tidigare Zelda-spelen är The Legend of Zelda: The Wind Waker utan tvekan en av de bästa spelupplevelserna på riktigt länge. Förväntningarna är självklart skyhöga när vi talar om en spelserie av Zeldas kaliber, men som tur är kommer det inte att lämna någon besviken. The Wind Waker är ännu en tidlös spelklassiker i Zelda-serien som vi kommer att kunna se tillbaka på om 10 år och fortfarande njuta av.