Valkyrie Profile 2: Silmeria

Valkyrian Silmeria, en av ödets tre gudinnor, gör uppror och bestraffas genom att återfödas i samma kropp som prinsessan Alicia av Dipan. När det uppdagas beslutar sig kungaparet, sedan länge missbelåtna med att leva under gudarnas ok, för att bägaren slutligen runnit över och sänder sin dotter i exil. Medan kungariket Dipan rustar för krig mot själva gudarna måste nu Silmeria och Alicia samarbeta för att finna det mytiska Drakklotet som styr människovärlden Midgårds öde, i hopp om att på egen hand kunna trotsa Odens vrede. Här tar Valkyrie Profile 2: Silmeria sin början.

Det är ett intressant mischmasch av nordisk mytologi och fria fantasier som tri-Ace lyckats koka ihop. Den uppmärksamme läsaren inser förstås att tvåan i titeln betyder att det inte är deras första försök. Föregångaren Valkyrie Profile släpptes som ett av de allra sista spelen till ursprungliga Playstation och är i undertecknads åsikt också ett av de absolut bästa spelen till den plattformen. En omgjord version släpptes nyligen till PSP för att dra nytta av – som alla höjdare brukar uttrycka det – synergieffekterna från Valkyrie Profile 2: Silmeria. Något annat alla tre har gemensamt med varandra är att de aldrig släppts i Europa, vilket vi luttrade rollspelsentusiaster tyvärr är ganska vana vid när det kommer till riktigt bra spel. Lyckligtvis behöver man inte sitta och jaga föregångaren på eBay för att uppskatta Silmeria, den titulära tvåan är aningen missvisande då det denna gång rör sig om en prequel.

Så här i slutet av Playstation 2:s livstid har utvecklarna verkligen hunnit lära sig den invecklade hårdvaran och det börjar bli många spel som aspirerar till titeln snyggast på Playstation 2. Silmeria är definitivt ett av dem. Bortsett visst texturflimmer skulle man ibland kunna tro att det är Xbox 360 man råkat koppla in i tv:n och tvillingsyskonen Yoshinaris karaktärs- och miljödesigner är att dö för. Om det första Valkyrie Profile var en triumf för 2D-grafiken så kan Silmeria utan att skämmas kliva i dess fotspår in i dagens 3D-ålder. Musiken är dock lite av en besvikelse. Kompositör Motoi Sakuraba gör visserligen ett bra jobb även denna gång men det är inte alls i samma klass som föregångarens superlativa soundtrack. Om det beror på att han minskat på sina typiska blåsinstrumentarrangemang till förmån för en mer balanserad symfonisk uppsättning vågar jag inte svara på men det finns inga riktigt definierande stycken som Turn over a new leaf eller Baten Kaitos Dark conviction. Slutresultatet blir fortfarande välljudande men saknar den karaktäristiska pampigheten hos Sakurabas tidigare verk.

Men tri-Aces spel har aldrig varit avhängiga av stark handling eller audiovisuell extravagans. Även om de ofta presterar bra även på de fronterna har den stora behållningen alltid legat i själva spelsystemets djup. Så även i Valkyrie Profile 2: Silmeria, som liksom föregångaren är något så ovanligt som ett sidscrollande rollspel. Detta har dock luckrats upp lite inför Silmeria för när man väl hamnar i strid bjuds det på en fullödig 3D-karta. Idealiskt ska man då försöka manövrera sig fram till fienderna utan att först hamna i deras attackzoner. Vad som gör det så djävulskt är att fienderna bara rör sig när man själv gör det, så dabbar man sig kan man inte skylla på annat än dålig taktik. Ett grepp som kunde ha varit taget rakt från gamla Lufia and the Fortress of Doom, om någon nu minns det. Lägg till att man dessutom kan dela upp sina karaktärer i smågrupper för att anfalla från olika håll så har du redan innan man hunnit utdela ett enda slag en riktig tankenöt att bita i.

Väl i rätt position börjar det påminna mer om striderna i det första Valkyrie Profile. Var och en av de fyra karaktärerna representeras av en knapp på handkontrollen och för att anfalla är det bara att trycka på den. Det låter simpelt, men är faktiskt inte helt olikt exempelvis Tekken. Och som i alla bra beat ’em up kommer man inte så långt med slumpmässigt knapphamrande. Många fiender försvarar sig och för att infoga skada måste man först bryta deras gard med rättajmade kombinationsattacker. Lyckas man dessutom sikta in sig bra nog för att bryta av en viss kroppsdel kan man se fram emot ett par sekunders frist där man kan slänga in attack på attack fullständigt obehindrat. Det gäller också att ha ett bra flyt i det hela, får man kontinuerligt in bra träffar har man möjlighet att använda några löjligt effektiva avslutningsattacker. Men – som de säger på tv-shop – det är inte allt! Sugen på fler erfarenhetspoäng? Se till att fienderna aldrig nuddar mark genom att jonglera dem med luftattacker. Behöver du infoga mer skada? Slå fienden till marken för att slippa riskera att dina attacker avbryts. Ibland är det svårt att förstå att det egentligen är en rondbaserad historia man spelar. Det må låta invecklat men fungerar faktiskt riktigt smidigt. När alla dryga tjugotalet karaktärer dessutom har olika attackmönster att experimentera med börjar man förstå hur sjukligt djupt Silmerias stridssystem verkligen är. Och då har jag ändå inte gått in på exempelvis utrustandet av karaktärerna som kräver att man kombinerar rätt rustningsdelar för att få fram nya färdigheter.

Valkyrie Profile 2: Silmeria är snyggt, roligt och långlivat. En tunn om än välskriven handling och aningen anonym musik hindrar det inte från att vara en av årets och plattformens största rollspelsupplevelser.