I spelet Bouncer är man en dörrvakt som ingen annan. Faror är inget som skrämmer och att 10 galningar rusar mot dig är vardag. Spelet börjar som en tecknad film, med viss Manga-karaktär över sig. Detaljrikt och med enormt mycket berättande placeras man mitt i handlingen. Utan större förvarning attackeras den bar där man jobbar och man får välja på en av tre karaktärer att spela med. Plötsligt är det ett vansinnigt slagsmål som huserar och även om man lyckas – vilket är högst troligt – spöa attackerarna hinner en sticka iväg med den spelets kvinnliga karaktär, som är en tjej runt 18-20 år kanske. En av de tre killarna är naturligtvis kär i henne och alla tre, likt musketörerna, sätter efter henne.

Efter några långa filmsekvenser kommer nästa handgemäng, och det är en promenad seger – en ren studie i hur man tar hand om våldsverkare på ett effektivt sätt. Nu följer nästa film, och sen kommer 30 sekunders spelande. Därefter kommer någon minuts filmsekvenser och 30 sekunder spel. Ni börjar förstå vad jag är ute efter. Det är enormt lite spelande och enormt mycket filmsekvenser. Det känns som 70/30 film/spel. Det är klart att det är snyggt och att det adderar till handlingen, men ärligt talat hade i alla fall jag hellre sett en film rakt av. Spelsekvenserna känns som reklamen på TV3, fast man kan inte zappa, utan måste spela.

Själva spelandet är heller inte på topp och varför skulle det vara det när det är sekundärt till filmerna. Det handlar mycket om att göra samma slag eller spark gång på gång. De tre karaktärerna har olika förmågor och längs spelets gång får man poäng för varje fiende man knockar. Med dessa poäng kan man köpa slag, sparkar och grepp, men också styrka och sånt. Idén är bra, med ett beat’em up där man utrustar kämpen enligt Gran Turismo-mått med nya färdigheter. Att man kan vara tre och spela samtidigt är också bra, men som sagt, spelet är simpelt och blir fort långtråkigt.