Text: Silverman.
Det räcker att resa tillbaka tio år i tiden för att förstå varför Sonic-spel på en Nintendo-konsol är ett ganska spektakulärt fenomen. Att Sega bitit ihop och producerar spel åt sin forna konkurrent är givetvis storsint men frågan är om inte lite av det gamla hatet sitter kvar; Sonic Adventure DX Directors Cut är nämligen inte alls något höjdarspel.
För de enstaka personer därute som inte känner till Sonic så kan Hype.se berätta att han är en blå igelkott, skapad av Sega, som gjorde sina första framträdanden på den gamla Megadrive-konsolen. Sonic gillar att springa fort och samla ringar – faktum är att det i stort sett var det enda han gjorde i 2d-upplagorna av Sonic-spelen. När Sega släppte Dreamcast fick dock igelkotten både en röst såväl som en extra dimension att samla ringar i. Sonic Adventure DX är en remake av spelet till Dreamcast och då det runnit vansinnigt mycket vatten under broarna sedan det släpptes borde vi ju förvänta oss grafiska excesser i stil med remaken av Resident Evil till Gamecube.
Det får vi dock inte och det är här första besvikelsen sätter in. Spelet verkar nästan rakt portat från Dreamcast-versionen och spelet hackar ganska ofta då det händer mycket på skärmen samtidigt. Slarvigt och dessutom ett betydande fel då Sonic-spelen alltid handlat om fart och snabbhet. Grafiken i övrigt är, precis som sin Dreamcast-kusin, färgglad och trivsam men också detaljfattig. Förvisso är inte detaljerna det viktigaste när man susar fram genom landskapet i höga farter men då Sonic Adventure även har äventyrsambitioner där man traskar runt i makligt tempo så märks detaljfattigdomen av.
Till skillnad från sina uppenbarelser i 16 bitar så utgörs nämligen många delar av Sonic på Gamecube av lugna partier där man ska gå runt i städer och grottor och leta upp nycklar, skatter och ädelstenar. Personligen anser jag att dessa partier är riktiga sömnpiller och hade hellre sett ett spel som var helt och hållet inriktat på de fartfyllda actionbanorna. När man en bit in i spelet ska spela flipper på casinot och Sonic själv tar på sig rollen som flipperkula, ger de psykedeliska färgerna och blinkandet snarare intrycket av en LSD-tripp än av spelglädje.
När Sonic får göra det han gör bäst – springa fort som katten på linjära banor och samla ringar – är han också som bäst och roligast i min mening. Men det hela känns ändå tunt – det finns ingen story att prata om trots att spelet utger sig för att erbjuda ”adventure”, rösterna är lite småfjantiga, musiken är lam och grafiken är, som sagt, inte helt stabil.
Vad är det då som är nytt i Gamecube-versionen? Jo, Sega har varit vänliga nog att kasta in fem extraspel som ursprungligen släpptes till Game Gear. Tråkigt nog kommer man inte åt dessa från början utan måste låsa upp dem i själva huvudspelet, men ändå roligt för Sonic-samlarna. Du har dessutom tillgång till ytterligare ett spelläge kallat ”misson mode” som dessvärre bygger på spelets tråkigaste delar, där du traskar runt i stan i maklig takt och utför olika uppdrag.
Så visst finns det nyheter men själv hade jag nog önskat att Sega tagit itu med problemen som fanns med själva huvudspelet, innan man satt sig och börjat fundera på andra bonusbitar. Sonic Adventure DX Directors Cut är således inte riktigt min kopp te, men visst är det ganska skoj då och då. För den som inte är Sonic-fanatiker är det alltså hyra som gäller snarare än att köpa.