Text: Kaust!K
Axelay, 1942, Gradius och många titlar därtill ger en liten nostalgisk klump i halsen för oss gamers som höll på med spel i tv-spelens barndom. Är det möjligt att återuppleva magin? Klara shoot’em up-spelen övergången till den nya generationens konsoler?
Långt in i framtiden sveper en våg parasitiska varelser genom vårt universum och skövlar målmedvetet allt liv. Mänsklighetens enda hopp står till det topphemliga rymdskeppet ”Silpheed” och dess utomordentligt duktiga pilot – du!
Känns handlingen igen? Ja visst, handlingen är uppbyggd kring standardformulär 1A, precis som alla andra shoot’em ups. Trots den torftiga handlingen så har vi här ändå ett spel som har en del nya saker att erbjuda. Till skillnad från ovan nämnda spel så rör alltså detta sig om ett spel helt i 3D. Om man någon gång tidigare provat ett shoot’em up i 3D känner man igen sig med en gång. Först väljer man lämplig vapenkonfiguration och därefter möts man av den första vågen illasinnade aliens. Här gäller det att vara snabb i fingrarna, hålla huvudet kallt och manövrera sin lilla farkost med god precision. I Silpheed dör du inte när du blir träffad av fiendens skott eller flyger ihop med de attackerande skeppen. För varje liten skada som du åsamkas tas en liten ”energi-plupp” bort från energimätaren som är lokaliserad i övre högra hörnet. När ”plupparna” är slut så händer förstås det oundvikliga – du dör. Positivt nog får du börja på exakt samma ställe som du dog på vilket gör att man slipper tråkiga upprepningar.
Spelkontrollen är superb, det lilla skeppet flyger precis dit du vill att det ska flyga utan knussel. Ett tryck på fyrkant-knappen avfyrar vapnet du placerat under vänster vinge, ett tryck på O-knappen avfyrar vapnet du har under höger vinge och X-knappen skickar iväg båda samtidigt. Grafiken är snygg, snabb och slipad. Bossarna är snyggt och innovativt designade, men de är framförallt enorma och spyr ut död i alla riktningar. Spelet lider dock av två små problem. Den annars så höga hastighet blir ibland utbytt mot ett spastiskt ryckande när alltför många fiender uppenbarar sig på skärmen samtidigt. Längden är det andra problemet – Silpheed är inte lätt och ger en hel del att bita i, men åtta banor känns ganska snålt tilltaget. Efter fyra timmars spelande var spelet avklarat, och med tanke på att jag inte är någon gudomlig shoot’em up-mästare så anser jag att detta är på tok för kort livslängd på ett annars bra spel. För att öka livslängden kan man ju alltid spela spelet på nivån ”hard”, men då riskerar man samtidigt att få ett totalt nervsammanbrott eftersom tempot och fienderna ökar markant.
Sammanfattningsvis så är detta ett roligt och underhållande spel med en del mindre brister. Är du ett shoot’em up-fan så är detta ett bra köp, då det är det bästa shoot’em up-spelet till Playstation 2 i dagsläget. Är du däremot en vanlig gamer, med ett bredare spektrum – en allätare med andra ord – bör du nog testa Silpheed innan köp.