Metal Gears hjälte Solid Snake dyker upp i tredjepersonsperspektiv och nya vyer öppnar sig.
Spelet är uppdelat på tre skivor. Existence är helt enkelt en omklippt filmversion av hela spelet vilket känns på sin plats med tanke på hur tydliga herr Kojimas cineastiska ambitioner trots allt är. Persistence är annars den riktigt feta bonusskivan. Bland annat finns en utökad variant av originalspelets Snake vs. monkey, bossmaratonet Duel mode och spelbara versioner av MSX-föregångarna Metal Gear och Metal Gear 2: Solid Snake. För att dra filmparallellen ytterligare ett steg så har de dessutom inkluderat något de kallar Secret theater, som närmast kan liknas vid dvd-filmers bloopers. Komiska varianter på gamla scener blandas med längre klipp som Metal Gear Raiden, där Raiden från Metal Gear Solid 2 försöker döda Snake för att återta huvudrollen inför del fyra. Alltid med en Kojimatypisk glimt i ögonvrån.
Det mest matnyttiga på Persistence är dock onlineläget som lite överraskande är ganska charmigt. I sina bästa stunder liknar det faktiskt vad det säger sig vara, Metal Gear online. Spelläget Sneaking mission är så nära klassisk MGS man kan komma, en spelare ska som Snake stjäla en mikrofilm som vaktas av alla de andra. Andra spellägen, eller helt enkelt sämre motspelare, gör däremot mest att allt smygeri försvinner och det hela urartar till en sämre variant av valfritt skjutarspel. Att det är otroligt få som faktiskt spelar online på Playstation 2 gör också att det ofta kan vara svårt att hitta ett spel med vettigt antal människor. När allt klaffar är Subsistence riktigt kul online, men alltför ofta blir man tyvärr besviken.
Den titulära skivan Subsistence innehåller slutligen själva spelet och den stora nyheten sedan Snake Eater är förstås tredjepersonsvyn. Det har alltid varit svårt att ta reda på vad som händer framför en utan att ideligen byta till förstapersonsvy, men de tidigare Metal Gear Solid korrigerade detta genom en radar i nedre hörnet av skärmen. Sådan avancerad utrustning fanns förstås inte i Snake Eaters 60-talsmiljö och därför blev man frustrerande ofta överraskad av en vakt från ingenstans. Det är inget fel med svåra spel, men det var svårt av fel anledning om ni förstår vad jag menar. Nu kan man då äntligen justera kameran hur man vill som i de flesta 3D-spel och visst blir det bra mycket bättre. Som tur är kan man också enkelt byta tillbaka till den traditionella kameravinkeln för i vissa situationer är dess överblicksvy fortfarande överlägsen.
I övrigt är det mesta sig likt, på gott och ont. Metal Gear Solid 3:s andra svaghet, menyterrorn, lever vidare även i denna iteration. Så fort man får en liten skråma måste man in i en meny och desinficera, bandagera och allt vad det nu heter. Samma sak om man är dum nog att röra sig till en annan typ av underlag. Ens tidigare så effektiva kamouflage är plötsligt fullständigt ineffektivt och det blir till att bläddra i menyer ett tag tills man hittat en effektivare klädsel. Förutom att det bara känns lite allmänt drygt så förstör det dessutom inlevelsen ganska rejält. när man mitt i varje brännhet bosstrid måste pausa för att plåstra om sig ett par gånger. Men resten av spelet väger upp. Kalla kriget är fortfarande hett, prickskytteduellen mot The End är fortfarande spelhistoriens kanske bästa bossfajt och The Boss är fortfarande en av mediets allra mest trovärdiga och levande karaktärer.
Har man ändå tänkt spela om Metal Gear Solid 3, eller om man tillhör de stackare som faktiskt aldrig spelat det, är Subsistence det givna valet. Däremot innehåller det antagligen inte tillräckligt mycket nytt för att på egen hand berättiga ett inköp och en omspelning, om man inte råkar vara en riktigt inbiten Metal Gear-fantast.