Text: VillaS
Vid juletid förra året kom GBA-versionen av det klassiska förstapersonsspelet Doom och nästan exakt ett år efter detta kommer uppföljaren, Doom 2 i sin konvertering till Gameboy Advance.
Detta handlar precis som PC-spelet inte om någon gigantisk uppföljare till Doom, utan kan mera liknas vid en uppgradering. Det mesta är nämligen sig likt sedan det första spelet. Ser man till grafiken får man leta noga innan man finner något som är nytt i uppföljaren och det enda som jag kunde hitta var faktiskt några fula pixelhopar som utvecklaren förmodligen skulle vilja kalla träd.
Tyvärr lider tvåan av samma grovkorniga grafik som ettan gjorde och detta stör en hel del. Visserligen är jag medveten om att spelen såg likadana ut på PC och att GBA förmodligen inte klarar av att visa bättre grafik men det hjälps inte. För att ta ett exempel ser fienderna förskräckliga ut på långt håll. Det är lagom skrämmande att skjuta skott efter skott på en tre pixlar hög, brun klump som man får anta är en blodtörstig utomjording som inte vill något hellre än att slita dig i stycken. Trots detta lyckas spelet ofta framkalla en del spänning. Speciellt när man spelar på de högre svårighetsgraderna och det överflöd av ammunition och kraftbonusar som återfinns på de lägre svårighetsgraderna inte längre existerar. För att ytterligare skruva upp stämningen ackompanjeras spelandet av grymtanden från diverse utomjordingar som för det mesta befinner sig i närheten. Något som man direkt märker av när man spelar är även att monstren har blivit betydligt artrikare sedan föregångaren. I Doom 1 kunde man stöta på omkring fem, sex olika monstertyper som sedan upprepades i all oändlighet medan det i uppföljaren åtminstone finns det dubbla, förmodligen mer. Banorna där monstren figurerar har även dessa setts över sedan föregångaren och de är både större och svårare än i föregångaren. Dessvärre ligger en stor del av svårigheten i att komma underfund med vad man ska göra härnäst och då banorna oftast går ut på att trycka på diverse knappar för att öppna olika dörrar går en stor del av speltiden åt till att villa omkring i trånga gångar på jakt efter den rätta knappen. När man väl har hittat den rätta knappen är dock inte de onödiga och dumma svårigheterna över för det, långt ifrån. Utvecklarna har även lagt in hål fyllda med lava eller något annat som hjälten inte mår så bra av på många banor och detta vore väl helt i sin ordning om det inte var för att dessa hål är omöjliga att ta sig upp ur. Jag vet inte hur många gånger jag desperat har sprungit fram och tillbaka i en sådan grop på jakt efter en utgång men bara funnit väggar var jag än letat. Irriterande när man således måste spela om hela banan efter ett klumpigt felsteg.
Nu låter det kanske som att Doom 2 är ytterligare en skräpig konvertering, men tittar du lite till höger ser du att jag har givit det en solid trea. Trots allt hade jag kul när jag spelade Doom 2. Det må vara storyfattigt, det må vara fult men det har i alla fall spelglädje och det anser jag vara viktigare än något annat i ett spel.