Det finns bra barnspel. Det finns bra licensspel. Men de är ovanliga. Och det här är inte ett av dem.
Det börjar faktiskt inte helt oävet. Stämningen sätts med en mysig tecknad filmsekvens där de flesta skådespelarna – herr Depp undantagen – repriserar sina roller från filmen. När man väl kommer in i själva spelet blir intrycket något sämre. Grafiken ser lite lagom 2002 ut, och spelupplägget känns slentrianmässigt. Men så är det ju oftast i början av ett spel, när man lär sig kontrollerna och lotsas igenom inledningen. Det är inte problemet.
Problemet är att det aldrig blir mer än så. De flesta av spelets ”utmaningar” består av att beordra Oompa-Loompier att göra olika saker. Svetsa ett hål, pumpa en maskin, och så vidare. Det gör man genom att – håll i er nu – trycka uppåt på styrkorset. Mer motiverande än så blir det helt enkelt inte. Sen är det dags att göra om exakt samma sak igen i ett nytt rum, med som bäst någon extra spak att dra i. Man tar spelmoment som inte var så inspirerade ens från början och upprepar dem ad nauseum.
Givetvis kan man inte göra ett barnspel alltför svårt. Men det är skillnad på att göra något enkelt och att bara göra det helt intelligensbefriat. Dessutom dyker det upp en del sekvenser som är långtifrån lätta, utan snarare balanserar på gränsen till det absurt svåra. Inte för att det är svårt att lista ut vad man ska göra, utan för att kontrollen vägrar bete sig som man vill. Vad gäller kameran funkar den bra så länge man inte behöver den. När man bara traskar runt och ropar åt Oompa-Loompier gör den inget väsen av sig, men så fort det är dags för lite plattformshoppande får den fnatt och snurrar in bakom närmsta kolavägg eller tuggummiträd.
Det finns bra barnspel. Det finns bra licensspel. Men de är ovanliga. Och det här är inte ett av dem. Mellansekvenserna är charmiga och musiken är riktigt bra Danny Elfman-pastisch, men resten av spelet pendlar mellan nätt och jämnt drägligt och skrattretande uselt.