Lara Croft är tillbaka och är bättre än på länge.
Det som gjorde Tomb Raider till en succé var en kombination av klurigt plattformshoppande, en intuitiv kontroll och action i samma anda som Indiana Jones och James Bond. Sen att huvudkaraktären i spelet var en mer än lovligt framtung kvinna i åtsittande kläder gjorde knappast konceptet svårare att sälja till en övervägande manlig publik. Som tur var visade det sig ganska snabbt att Lara hade andra kvaliteter också, vilket öppnade upp karaktären för en betydligt bredare publik. Resten är historia och Lara Croft är i dag en av spelvärldens mest kända karaktärer och säkrade nyligen en plats i spelhistorien genom att hamna i Guiness Rekordbok som världens mest populära kvinnliga spelkaraktär.
Tyvärr inträffade nu det som alltför ofta händer med sånt som är populärt, det gällde att pumpa ut så mycket som möjligt av samma vara i jakten på pengar. Ofta leder sånt till oinspirerat och slarvigt hantverk, något som mycket väl kan beskriva flertalet uppföljare till originalet. Serien har sedan länge trampat vatten och många var nog mer än måttligt skeptiska till ytterligare en uppföljare men nu är den alltså här, Tomb Raider:Legend.
Historien i Legend följer som i de flesta spelen Lara i jakten på någon mytomspunnen artifakt, men denna gång får sökandet en mer personlig prägel då Laras mamma är involverad i händelseförloppet. Sökandet leder Lara till platser som Peru, Japan, Afrika, Nepal och hennes hemland England. Handlingen är väl lite sisådär rent kvalitetsmässigt då den både är lite fånig och förutsägbar, men på något sätt passar det bra i sammanhanget, kanske för att många av spelen i serien har haft ett liknande upplägg. Det känns helt enkelt bekant.
Spelmekaniken känns också bekant i Legend. Det handlar fortfarande om att lösa pussel, tajma hopp från det ena objektet till det andra och att då och då dra fram puffrorna. Det finns dock nyheter som gör upplevelsen lite rikare än tidigare upplagor. Exempel på detta är att Lara numera använder en änterhake för att flytta saker och för att svinga sig vidare på vissa ställen. Detta skapar större variation i spelmekaniken då det är ytterligare en detalj att slänga in i både pusslen och hoppandet. Hon har också utrustats med en kikare som kan läsa av omgivningen och ge viktig data som hållfasthet i material, vad som är mekanismer av något slag och vad som kan flyttas. Då pusslen till största del handlar om just dessa tre saker, är alltså kikaren ett viktigt hjälpmedel om man fastnat i spelet. Lyckligtvis är Tomb Raider:Legend först och främst ett plattformsäventyr, för de andra delarna i spelet håller inte riktigt samma klass.
Själva skjutmomenten i Tomb raider har alltid varit spelens svaga sida och tyvärr är det fortfarande så. I vanlig ordning låser Lara automatiskt på en fiende och detta ställer till problem när det är många samtidigt på skärmen. Man liksom fastnar ibland på helt fel fiende vilket leder till frustration. Det går att byta mellan olika mål att låsa på, men det utförs med samma spak man styr Lara med, så det blir minst sagt knepigt i pressade situationer. Det finns dock lite nya ingredienser i kampsituationer som att Lara kan utföra särskilda slowmotion-hopp, slag och sparkar men dessa är inte så revolutionerande att de tillför särskilt mycket. Det finns också vissa avsnitt där Lara kör motorcykel i hög hastighet och skjuter på fiender samtidigt, men känslan i styrningen är på tok för fladdrig och jobbig så detta blir mer som transportsträckor i väntan på något roligare. Fienderna består både av de som man stöter på ofta och sällan har problem med, till de som är bossar och betydligt knepigare att besegra. Ingen av dessa bjuder dock på någon större utmaning, något som också kan sägas om spelet som helhet. Alltså ett tips för er som anser er vara bra på denna typ av spel, peta upp svårighetsgraden ovanför normal annars blir det inte mycket till utmaning.
Grafiken är ny, det vill säga det är en helt ny motor som ritar upp polygoner och annat denna veva. Animationer på Lara är mjuka och bra, men det förväntar man sig nästan från denna serie då sånt har alltid varit bra. En sak som jag saknade i spelet och som jag trodde det skulle vara mer av, är känslan av storlek och rymd. Ni vet vad jag menar om ni spelat något av de senaste spelen i Prince of Persia-serien. Det finns dock platser och ögonblick där man blickar ut över en riktigt stor spelnivå och får den rätta känslan, men oftast rör det sig om relativt små utrymmen något jag tycker är lite synd. Spelnivåerna är dock varierade och intressanta för det mesta och rent generellt tycker jag att pusslen och hoppandet i spelet är utmärkt balanserat.
När det gäller längden hamnar nog de allra flesta på runt 8-10 timmar innan spelet är slut, något jag tror många upplever som en aning kort. Om man vill förlänga spelandet, kan man både leta efter gömda skatter på varje level och därmed låsa upp bonusmaterial och man kan också spendera en hel del tid på Lara Crofts herrgård som fungerar som en helt fristånde spelnivå i Legend. Sen finns det också möjlighet att tävla mot klockan i de olika spelnivåerna, det vill säga klara dem på utsatt tid.
Tomb Raider-serien har under en längre tid varit på fallrepet och många med mig trodde nog att denna serie aldrig skulle kunna återvända från den hermetiskt slutna gravkammare den hamnat i. Som vi alla vet är det dock i sådana situationer vår hjältinna gör sitt bästa arbete och frågan är om detta inte gäller för utvecklarna av Tomb Raider:Legend också. Crystal Dynamics har valt att inte nervöst stirra på vad konkurrenterna håller på med i jakten på förnyelse, de har istället koncentrerat sig på vad som gjorde de två första spelen i serien så bra. Fokus är inte längre så mycket på Lara som ikon, utan på konceptet som helhet och det syns tydligt i slutresultatet. Ett bra spel helt enkelt och mot alla odds är Lara tillbaka och det med besked.