Text: Nash
Den tredje delen i Hudson Softs bestialiska fighting-serie är nu här. En värdig utmanare till Tekken Tag Tournamnet månntro?
Vad som skiljer Bloody Roar-serien från majoriteten av dagens fighting-spel är att varje karaktär har en lite bisarr egenhet, de kan nämligen alla halvt förvandla sig till djur. Farliga rovdjur såsom tigrar, lejon och varulvar är rätt självklara val, men vad sägs till exempel om en ninjamullvad eller rosa kanin? Just en rosa kanin kan nog kännas aningen tamt när man står öga mot öga med ett muskulöst lejon, men å andra sidan kan det ju knappast finnas något mer
förnedrande än att åka på stryk mot sagde kanin.
Vägen till framgång i Bloody Roar 3 går genom att bemästra karaktärernas djurform. Som människa kan man naturligtvis också slåss, men långt ifrån lika effektivt som när utrustningen består av huggtänder och vassa klor – eller fluffig svans och gulliga öron. Som djur är man nämligen betydligt starkare och får då tillgång till en speciellt effektiv attack, en så kallad Beast Drive. Dessa superattacker är oftast extremt överdrivna och får bokstavligt talat TV-apparaten att explodera i en kaskad av ljuseffekter och härligt övervåld, vill man ha realism får man med andra ord leta på annat håll.
Arenorna man drabbar samman på är konstruerade på ett sätt närmast jämförbart med Team Ninjas ”Dead or Alive 2”. De är oftast ganska små och inhägnade, men med hjälp av några kraftiga sparkar kan man skicka motståndaren genom väggen, eller golvet, för att sedan fortsätta striden på ny mark, kul, men det har inget praktiskt syfte. Tyvärr är dessa arenor även riktigt tråkigt designade, allmänt odetaljerat och med en färgpalett mest bestående av olika gråtoner ligger de ganska långt ifrån den standard Soul Caliber för något år sedan satte.
Att Bloody Roar 3 är ett välgjort spel råder det ingen tvekan om, att förvandla sig till en blodtörstig tiger och utföra lika långa som löjligt överdrivna kombinationsattacker är riktigt kul. Men tyvärr räcker det inte ända fram då den förmodligen viktigaste ingrediensen, nämligen kontrollen, uppvisar en del brister. Bloody Roar 3 är långt ifrån svårkontrollerat, men när de längre attacker drar igång är man helt utelämnad i motståndarens händer, som gladeligen jonglerar din karaktärs hjälplösa kropp i luften med attack efter attack. I detta
avseende blir Bloody Roar 3 rätt obalanserat, vissa karaktärer har helt enkelt lite väl lätt att tillfoga på tok för mycket skada.
Faktum kvarstår dock, Bloody Roar 3 bjuder, trots smärre brister, på lättsmält och intensiv underhållning, utan att vara bäst i genren. Är du trött på Tekken Tag Tournament eller bara vill pröva något nytt fighting-spel är Bloody Roar 3 värt en titt.