Text: VillaS
Att Segas blå igelkott numera har gjort inträde på den forne ärkefienden Nintendos konsoler är något som undgått få. Orsaken var, som många vet, att företagets hårdvarudel sjönk som en sten. Som tur var hände inte samma sak med spelen.
Till att börja med kan jag säga att de som trodde att Sonic lugnat ner sig med åren har fel. Inga ålderskrämpor har ännu börjat märkas på igelkotten och jag vågar påstå att detta är ett av hans snabbaste spel någonsin. Tempot är stundtals extremt högt och att hänga med i allt som händer på skärmen är omöjligt. Sonic far som en stressad flipperkula och åtminstone på de tidiga banorna behövs det inte mycket mer än att hålla ner springknappen för att klara banan. Visst är det lätt. Men det är ändå roligt.
Det är dock inte bara Sonic som deltar i Sonic Advance 2 även om han, som brukligt är, har den stora stjärnrollen. Det går även utmärkt att spela som någon av Sonics polare i form av Tails, Knuckles eller den nya karaktären, kaninen Cream. För att få spela med dessa måste du dock först låsa upp dem genom att klara en viss del av spelet. Givetvis finns även den onde Eggman med tillsammans med sina robotar. Allt som behövs för ett klassiskt Sonicspel med andra ord.
En sak som utvecklarna ska ha en eloge för är bankonstruktionen. Det finns en mängd olika vägar av varierande svårighetsgrad till målet. Detta gör att man kan spela samma bana många gånger utan att egentligen behöva spela samma bana två gånger. Och det är tur eftersom banorna är identiska för alla de olika karaktärerna och om man således vill klara hela spelet med alla karaktärer måste man spela om varje enskild bana flera gånger. Dock kan vissa banor kännas väldigt ojämna för olika karaktärer. Till exempel kan man få kämpa som en galning med den springande Sonic för att klara en viss bana medan samma bana med den flygande Tails blir som en lugn promenad i parken. Detta är emellertid ingen nackdel, eftersom alla banor ska klaras förr eller senare, och bidrar endast till ett mer varierat spel.
Den tekniska biten ligger en bit över medel för plattformsspel. Omgivningarna är för det mesta fantasifullt utformade och spelet visar inte upp det minsta tecken på att hacka, trots spelets, och därmed grafikens, höga tempo. Varje område som spelet utspelar sig i har förärats med en alldeles egen musikslinga. Dessa är föga överraskande av varierande kvalitet men överlag tillhör de flesta technogenren.
Sonic Advance 2 har i stort sett allt som man kan förvänta sig av ett Sonicspel. Det har inga stora missar men inte heller några anmärkningsvärda höjdpunkter. Visst andas det mer kvalitet än de flesta plattformsspel som finns på marknaden idag men om jag får välja föredrar jag nog något av Mariospelen. Hur som helst är det inget dåligt köp. Bollhopp, robotar och massvis av fart, det är Sonic Advance 2 i ett nötskal – eller kanske i en liten grå plastkassett.