Text: Nash
”Hej, jag heter Tal’seth, trots apostrofen i mitt namn är jag inte utomjording. Jag är indian. Till råga på allt är jag dessutom en särdeles arg indian. Därför har jag bestämt mig för att beväpnad med stenyxa, pilbåge och diverse futuristiska plasmavapen, springa omkring i djungeln och panga metallbeklädda reptilkrigare.”
Det där lät väl upphetsande? Inte det? Skämt åsido. Ungefär med ovanstående engagemang berättas bakgrundhistorien till den senaste installationen i Acclaims pangpangspelserie om Turok – Turok Evolution. Av ett rent sammanträffande kommer jag här att tänka på Shadowman: 2nd Comming, ett spel som även det pryddes av Acclaims logotype och föregicks av en rent av monstruös hype och smaklösa PR-trick. Varför nämner jag nu denna gamla dödssynd? Jo, sanningen är den att det inte bara är de tidigare nämnda tingen som binder samman de båda spelen, utöver detta är de båda nämligen fullkomligt värdelösa produktioner.
Det är väl lika bra att ta det från början: Du börjar ditt äventyr i djungeln endast beväpnad med en stenyxa, uppdragen är enkelspåriga historier som oftast bara inkluderar att ta dig från punkt A till B med livet i behåll. Att ta sig just levande genom en bana i Turok Evolution är ingen krävande historia, fienderna är nämligen välsignade med Acclaims berömda artificiella dumhet. Oftast räcker det helt enkelt med att skymta en ödlesoldat i horisonten, ställa in siktet och panga på. Oftast rör de sig inte alls trots att både kollegor och de själva utsätts för tung eldgivning. Banorna är även, för att ge en autentisk känsla, utsmyckade med diverse passiva dinosaurier som gör vad dinosaurier gör mest, det vill säga äter. Efter det att jag tröttnade på fiendetruppernas klena motstånd gav jag mig våghalsigt på en gigantisk Stegosaurus, beväpnad med enbart min yxa. Ett dumdristigt dåd som detta torde väl lämpligtvis besvaras med att min klent modellerade polygonindian blir aggressivt nedtrampad av den förargade och tillika gigantiska ödlan? Icke då. Efter närmare en minuts heltidshuggande stupar ödlan för att sedan upplösas i tomma intet. Närvarokänslan är inte direkt på topp då jag obestraffat kan slakta allt som kommer i min väg utan ens minsta uns till överlevnadsinstinkt från djungelpopulationen. Även med de intelligensbefriade missfostren till motståndare från tidigare nämnda Shadowman: 2nd Comming i minne måste jag säga att detta är lite av ett lågvattenmärke vad gäller programmerande. Svagt Acclaim, riktigt svagt.
Efter en stunds pangande i djungeln byts spelsättet till en billig kopia av SEGA:s gamla Panzer Dragoon-spel. Jag flyger över bergen på ryggen av en stor flygödla. Nu blir spelet för första gången rejält utmanande. Tyvärr består utmaningen i att kontrollen är så pass fullkomligt värdelös att det tar mig närmare trettio försök att klara av den första flygbanan. Transportödlan har nämligen en otrevlig förmåga att spontanexplodera vid lättaste kontakt med träd eller mark. Först när jag provar att röra analogspaken så lite som möjligt och bara passivt glida genom banan lyckas det, fienderna verkar lyckligtvis vara mest intresserade av att skjuta sönder luften framför dem.
Hoppas du nu är tillräckligt avskräckt från att köpa Turok Evolution – och då har jag inte nämnt att grafiken mest liknar ett högupplöst Nintendo 64-spel med en iögonfallande detaljfattighet. Tiden och tekniken har helt enkelt sprungit hästlängder iväg från Turok som snubblar på sina oknutna skosnören redan innan start. Tanken med Sonys Emotion Engine är ju att den skall kunna förmedla känslor. Det är väl bara att gratulera teknikerna på Sony Japan för ett väl utfört arbete – för jag börjar bli uppriktigt förbannad på Acclaim.