Pod-racing är framtidens gokarts skulle man kunna säga – bara betydligt dödligare.
Det var väl knappast någon som tappade hakan när Star Wars Episode 1: Racer kom ut. Podrace-scenen i den mediokra filmen gav verkligen intrycket av tv-spel och verkade nästan finnas där enbart för att kunna motivera ett spel och mer pengar ner i George Lucas fulla fickor. Spelet var dock roligt, både i arkadhallen och på Nintendo 64, Dreamcast och PC där spelet släpptes så småningom. Tydligen antog Lucasarts att vi inte fått nog, då de nu släppt Star Wars Racer Revenge där vi återigen får slå oss ned i de ultrasnabba fordonen för att preja motståndare och komma först i mål.
Att spelet släpps till Playstation 2 just nu är lite dålig tajming, då Wipeout Fusion stillade våra framtidsracingslustar ganska rejält för ett par månader sedan. Det ska dock inte förnekas att Racer Revenge har en hel del goda sidor. För det första så var det länge sedan jag hade såpass kul med ett racingspel – kontrollen sitter som gjuten och fartkänslan är riktigt skön. Precis som i föregångaren så finns de innovativa och strategiska skulderknappsfunktionerna kvar, håll inne R2 så lagar du ditt skepp medan du åker en aning saktare, håll inne L2 så får du turbofart. Det är just att kunna kombinera dessa två element som ger spelet den extra utmaning som det så väl behöver i den hårda konkurrensen.
Det finns tretton banor i spelet och även om det finns ett par som liknar varandra så är bandesignen betydligt mer fantasifull och spännande än i Wipeout Fusion. I vissa banor åker man i djungeln, andra utspelar sig i grandiosa kristallstäder, skitiga industrilokaler samt givetvis över öknarna på Tatooine. Bland förarna som finns att välja mellan hittar vi givetvis Anakin Skywalker som verkar ha blivit några år äldre än i förra spelet samt hans nemesis Sebulba som gärna sätter käppar i hjulet för motståndarna men som samtidigt är en grymt bra podrace-förare. Från filmen så återser vi också Watoo, den stornäste snåla handelsvarelsen (någon annan än jag som ser parallellerna med nazisternas uppfattning om judarna) som säljer nya delar till skeppen.
Grafiken i Racer Revenge håller en helt klart godkänd klass. Banornas detaljrikedom varierar förvisso ganska mycket men spelet plockar definitivt poäng på den sköna och hisnande fartkänslan, och även om det hackar till någon gång så är helhetsintrycket riktigt trevlig. Ett minus dock för de ogenomtänkta kameravinklarna, av vilka endast en är speciellt användbar. Ljudet betyder också alltid en hel del i Star Wars-spel och givetvis hittar vi här John Williams pampiga orkestermusik så att det räcker och blir över. Dessutom gillade jag personligen att musikvolymen är dynamisk – har du hamnat på efterkälken i racet så hörs knappt musiken alls men när du och dina motståndare fightas i en klunga om topp-placeringarna – då känns det nästan som i filmen, med massiva brak då farkosterna kolliderar, förarna skriker åt varandra och musiken dånar.
Så långt allt väl men efter en halvtimme har jag kört igenom turneringen som utger huvuddelen av spelet och då slås jag av en smärre chock – det finns nämligen inget mer att göra. Ett futtigt arkadläge där man för köra på valfri bana och ett standardiserat tvåspelarläge som känns obligatoriskt snarare än påhittigt är det enda som bjuds. Kör man igenom turneringen flera gånger så kan man öppna upp lite ”concept art”, det vill säga illustrationer på skeppen som gjorts under spelets utvecklingsstadier, vilket känns väldigt torftigt och personligen förstår jag inte varför spelmakarna tror att det skulle vara intressant för spelarna. Man kan ju givetvis ge sig på att maxa alla karaktärers fordon och lära sig banorna utantill men vad tjänar det till när man redan fått bucklan. Det hade varit så enkelt att slänga in lite fler spellägen och skapa lite mervärde. Det hade varit en sak om spelet varit en rak arkadkonvertering, då hade man förstått varför det är så kort. Nu känns det bara som om man blir lurad på ett väldigt roligt spel. Tänk er Gran Turismo 3 med fyra banor och en turnering med tretton lopp så förstår ni nog hur jag menar.
Ska man jämföra Star Wars Racer Revenge med simhoppning – och det ska man ju – så är det en stilig trippel mollbergare med dubbelskruv… följt av ett rejält magplask.