Kingdom Hearts II

När dåvarande Square utannonserade det första Kingdom Hearts pendlade spelvärldens reaktioner mellan förvåning och förakt. Final Fantasy och Disney i samma spel, kan det verkligen funka? Men visst gjorde det det. Potpurriet var gjort med värme och respekt och fungerade bättre än någon kunnat ana. Där det brast var snarare i det spelmekaniska som led av halvtaskig kontroll och kamera ihop med vissa tveksamma inslag. Kingdom Hearts II är i stort sett mer av detsamma.

Presentationsmässigt är spelet fläckfritt. De olika Disneyvärldarna formligen osar autenticitet och vare sig man besöker den lummiga Sjumilaskogen eller Pirates of the Caribbeans mer realistiska Port Royal ser allting ut precis som det borde. Den mest imponerande röstskådespelarensemblen i mannaminne gör också sitt för att ge liv åt spelet. Många upprepar sina roller från de ursprungliga filmerna eller tv-serierna och förutom storstjärnor som James Woods eller Christopher Lee kan man även hitta personliga favoriter som Pat Morita – Mr. Miyagi från Karate Kid – och David Boreanaz. Square Enix egna karaktärer vågar regissör Nomura ta sig lite mer friheter med. De kastas in lite här och var i omdesignade versioner men är man inte en benhård puritan lär man inte ha några problem med hur de presenteras heller. Även om det känns aningen surrealistiskt att höra en fjortisvariant av hårdingen Seifer från Final Fantasy VIII vräka ur sig we totally owned you lamers en dryg timme in i spelet.

Sedan föregångaren har Square Enix försökt ordna till lite saker, framförallt striderna har genomgått en del förändringar. Kamerakontrollen är bättre, ens följeslagare Långben och Kalle Anka är inte fullständigt hjärndöda och rent allmänt har de piffats upp med lite nya detaljer. Reaction Commands är väl den mest betydande nyheten, som påminner lite om en enklare form av avslutningsattackerna i God of War. Trycker man på triangel i rätt ögonblick undviker man fiendens attack och hamnar i ett gyllene läge för motanfall. Därför är det synd att striderna ändå bara urartar i ett frenetiskt tryckande på X-knappen. Man kan ta till mer avancerade tekniker men bortsett några bosstrider är det ärligt talat inte nämnvärt effektivare än att sätta sig och läsa tidningen och mangla på X.

Nyhetens behag har också gått förlorat. Det mesta är egentligen bättre än i det första Kingdom Hearts men skillnaderna är inte stora, det är inte utan att man önskar att de vågat ta i lite mer. Många av de Disneyvärldar man besöker är dessutom repriser från ettan och såväl nya som gamla är ganska linjära historier utan större utrymme för någon form av utforskande. Ännu funkar det, men inför den oundvikliga trean behöver Square Enix nog tänka till lite för att hålla intresset uppe