Text: Greven
Varning! Följande recension kan medföra symptom liknande de som uppstår efter 45 minuters skalande av potatis, valfri lång resa med Stockholms Lokaltrafik eller fem timmars oavbrutet strykande, alltså – tristess. (Här överskattar vi då inte oss själva som skribenter?/Red)
Här går det nämligen seeeeeegt. Everblue går ut på att dyka efter saker på botten av havet, vilka man letar upp med hjälp av ett ekolod som piper olika fort beroende på hur nära man befinner sig. Sakerna kan man sen sälja för att köpa nya dykarprylar istället. Man får se upp så att inte syret tar slut, för ju mer man bär med sig desto mer syre förbrukar man. Mellan dykaruppdragen knatar man runt i en stad för att skaffa nya uppdrag och just sälja eller köpa saker. Det här låter ju inte helt oävet och är det säkert inte heller för den som är intresserad. Problemet är att det går så segt att utföra alla momenten samt att det blir så enformigt så fort.
Grafiken består mest av mörker på havets botten – upplyst av din dykarlampa, alternativt en något ljusare bottenmiljö. Botten består av just botten, mer botten och ännu mer botten. Mönstret bryts av lite stenar, nåt korallrev – gääääsp, ett vrak – zzzzz, ett par fiskar –ZZZZZZZ- och allt händer i slow motion. Om du får för dig att spela Everblue, sitt gärna i en stadig fåtölj, helst med hjälmliknande huvudbonad för du riskerar onekligen att somna och ramla i golvet när som helst. I staden tar man sig runt genom att peka med en pil och klicka dit man vill gå. Ljudet är inte heller mycket att hänga i julgranen. Musiken glömde de spela in, men typiska dykarljud som luftutblås sitter förstås där de ska. Under spelandets gång kan man använda en undervattenskamera och ta bilder på det man tycker är fint som fiskstim eller vad det nu kan vara, som man sen kan titta på i en fotokatalog.
Inget förmår dock detta spel att flyta ordentligt utan det sjunker som en gråsten mot Marianergravens botten – saknad av få.