Suikoden V

Trean var enligt mig seriens höjdpunkt men uppskattades inte av alla medan fyran inte kan räknas som annat en katastrof oavsett vem man frågar. Så inför del fem har alla nymodigheter åkt ut till förmån för klassiska Suikoden-grepp. Kameravinkeln är isometrisk, hjälten yttrar aldrig ett ord och man styr återigen sex karaktärer under striderna. Hade det inte varit för 3d-grafiken och röstskådespeleriet hade man lätt kunnat tro att det var 1997 igen.

Om det låter som världens största sågning så stämmer det inte alls – Suikoden V är snarare charmigt retro än hopplöst primitivt. I princip allt man har kommit att förvänta sig av serien återkommer. Handlingen är i vanlig ordning en episk historia med fokus på krig, politik och intrig snarare än genrens typiska upplägg med en kaxig ung kille mot en ond gud. Och givetvis står några av de sägenomsusade Sanna Runorna i centrum även denna gång. Spelets första tio timmar är lite tröga men när det väl kommer igång är det en mycket välgjord berättelse som vi får ta del av.

I mångt och mycket är det persongalleriets förtjänst. Skall man föra krig räcker det inte med en handfull missanpassade individer. Nej, då gör man bäst i att leta upp så många av ödets 108 stjärnor – spelbara karaktärer alltså – som man kan. Den hängivne spelaren kan fördriva många timmar på att få ihop en komplett samling men även vid en enkel genomspelning lär man stöta på många av dem, inklusive en och annan bekant från tidigare Suikoden. De varierar i utseende och förmåga men är alla och envar väldesignade och intressanta, vare sig de bara yttrar en enda replik eller bär upp hela storyn.

När det kommer till striderna hade jag dock gärna sett lite mindre traditionalism. Visst fungerar de drägligt men urtypiska rondbaserade slagsmål känns lite torftigt med treans zonbaserade attacker och fria rörlighet i färskt minne. Suikoden-käpphästar som runor och kombinationsattacker återkommer förstås däremot, likaså duellerna och fältslagen. De senare är kanske inte så värst djuplodande men bjuder likväl på en trevlig omväxling.

Men Suikoden V har en rejäl svaghet som man tycker att vem som helst som buggtestat spelet borde ha upptäckt: fruktansvärda laddningstider. Stämningsladdade mellansekvenser avbryts hux flux ofta efter bara någon minut av den lilla springande gubben i hörnet som avslöjar att spelet behöver läsa från skivan igen. Ett lysande sätt att förstöra en stark scen. Striderna ska vi inte ens tala om – hur kul låter det med tio sekunder innan du får börja agera? Med tanke på att grafiken är förhållandevis enkel är det oförståeligt, särskilt som de tidigare Suikoden till Playstation 2 inte led av samma problem. Har man överseende med denna lilla skönhetsfläck hittar man dock ett välgjort rollspel som är så där mysigt som nästan bara Suikoden är.