Asterix & Obelix XXL2: Mission Las Vegum

Det finns väl knappast någon på våra breddgrader som är obekant med de tecknade gallerna Asterix och Obelix. Genom åren har de hunnit medverka i ett otal spel av varierande kvalitet. Men vänta ett tag, här verkar inte allt stå rätt till – är det inte Sonic jag skymtar kutandes runt där borta? Och visst är den där slagskämpen kusligt lik en viss Street Fighter-karaktär? Och varför ser väggen ut att vara uppbyggd av Tetrisblock?

Jo, Mission Las Vegum är en av spelvärldens få regelrätta parodier, i alla fall om vi bortser från ofrivilligt självparodierande verk som Sudeki. Asterix, Miraculix och de andra seriefigurerna blandas friskt med romare bärandes Mariokepsar eller Pacmanformade sköldar. Och tro det eller ej, men man köper det faktiskt. Spelreferenserna är skickligt invävda i den överhängande handlingen som trots det lyckas andas klassisk Asterix. Ju fler spel man spelat, desto fler roliga smådetaljer lägger man märke till. Ljudeffekten från Zelda när man löst ett pussel och dödsanimationen som är stulen rakt från Street Fighter II är några av de mer uppenbara.

Spelet drar sig heller inte för att driva gäck med typiska genrekonventioner. När ens vägvisare Sam Shieffer – en hemlig agent som smyger omkring iförd ett par grönlysande treögda spionglasögon, om det låter bekant – kläcker ur sig saker som ”den här dörren är låst med vad som sägs vara ett oknäckbart säkerhetssystem: du måste tända alla fyra facklorna i rummet för att öppna den” är det svårt att inte dra lite på smilbanden. Men utvecklarna har gjort något mycket smartare än att bara slänga in en näve blandade spelkaraktärer och andra referenser, de har tagit tillfället i akt att även kopiera själva spelmomenten. Utöver uppenbara influenser som Mario och Zelda så har de plockat från så skilda spel som Incoming, Tony Hawk och Donkey Kong. Dessa pastischer är som regel klart välgjorda och bidrar till att spelet känns omväxlande och underhållande även när den första tjusningen lagt sig. Om något kunde jag önskat mig något fler dylika sekvenser.

Tyvärr finns det något annat som också är rena rama parodin, nämligen kameran. Som i de flesta spel så justeras kameran automatiskt för ”bästa” översikt, men i det här fallet verkar detta baseras på en avancerad algoritm som beräknar säg, Jupiters omloppsbana eller väderstrecket till närmaste fiskmås. Det är i alla fall uppenbart att det inte har något att göra med händelserna i spelet, ska man exempelvis försöka kasta en fiende genom ett hål i väggen kan man känna sig hyfsat säker på att kameran försöker fokusera på valfri irrelevant detalj åt totalt motsatt håll. Det blir ett himla juckande med den högra spaken med andra ord, särskilt som det av någon outgrundlig anledning saknas en funktion för att snabbt centrera kameran rakt bakom karaktären.

Bortsett från denna visserligen grova fadäs fungerar kontrollen bra. Huvudmomentet i spelet, att spöa upp horder av romare, är roligt och hålls fräscht genom regelbunden introduktion av nya – ofrånkomligen spelrelaterade – fiender. Man får gradvis tillgång till en rimlig mängd olika rörelser, så man har oftast nåt nytt att pula med. Och att plocka upp en legionär och använda honom för att banka sönder en skvadron av hans kolleger ger en omisskännlig känsla av tillfredsställelse.

Rent grafiskt lär inte Mission Las Vegum överväldiga någon på samma sätt som till exempel Doom III, men vad som kanske inte framgår i screenshots är hur otroligt ren och fin grafiken är: inget flimmer, inga orenheter, allt uppbackat av klockren bilduppdatering. För sitt ändamål skulle jag vilja säga att grafiken passar nästintill perfekt. Det både känns och ser ut precis som att spela en av de tecknade filmerna.

Visst hade det kunnat vara lite längre, och visst blir vissa moment lite tjatiga i längden, men i slutändan är det ändå svårt att inte rekommendera Asterix & Obelix XXL2. Den usla kameran lyckas inte helt sänka vad som i grunden är ett välgjort spel. Och du, inte vill du väl missa Lara Croft som tjock romersk centurion? Trodde väl det.