En gång i tiden var After Burner det tuffaste som fanns. Top Gun hade just vänt upp och ned på biografer världen över och alla drömde om att bli hetlevrade stridspiloter. Segas unge talang Yu Suzuki – som senare skulle göra spel som Virtua Fighter och Shenmue – hade svaret i och med After Burner som bjöd på intensiva luftstrider i överdrivet tempo. Och om man hade riktig tur, ett massivt servostyrt arkadkabinett som lutade och skakade som en riktig cockpit. Så hur följer man upp något sådant såhär tjugo år senare?

Ja, man kan göra som Sega har gjort med After Burner: Black Falcon och bara göra exakt samma spel med uppiffad grafik. Men då blir det ju inte så värst kul för upplägget är egentligen väldigt enahanda. Det har faktiskt hänt saker i spelvärlden under de senaste två decennierna och väljer man att vind för våg strunta i alla sådana landvinningar gäller det att man är något riktigt bra på spåret.

Så är inte fallet här. De första femton sekunderna är (nästan) lika intensiva som man tycker att de borde vara men det hela urartar snabbt till en enda lång gäspning. Håll in skjutknappen, sikta runt lite på skärmen och slunga iväg missiler till höger och vänster. Mer spännande än så blir det aldrig och PSP:s nyckfulla analogpinne hjälper inte direkt situationen. Tack för att ni har dödat ännu ett barndomsminne Sega.