Den här sidan är anpassad för browsers med ordentligt CSS-stöd. Uppgradera din browser.
Inloggade: 0

Red Dead Redemption

Utgivare: Rockstar

Åldersgräns: 18 år

Datum: 2010-05-29

Genre: Action/Äventyr

Antal spelare: 1

Text: Gunner

Vem vill inte vara en cowboy? Nu har du chansen att bli den ökända revolvermannen John Marston.
Då sitter jag äntligen här med Red Dead Redemption. Jag gillar västernspel och har alltid gjort det. Gun, Call of Juarez 1+2, Red Dead Revolver och Lead and Gold, alla har spelats från början till slut. Kanske får bortse från L&G som att det har ett slut, men alla andra har som sagts avhandlats. Redan när Rockstar utannonserade Redemption placerades det på listan över spel jag skulle spela och spela igenom. Desto mer tid som gått och fler meddelanden om vilket massivt spel som nalkades, ju mer har jag självklart sett fram mot det. Nu är det som sagt äntligen här. Och inte nog med det, jag har precis sett credits rulla förbi.

Allt börjar med John Marston lite klumpigt går fram till ett fort och utmanar en gammal kollega, vilket slutar precis som man förmodar – han blir skjuten. Lyckligtvis för Marston blir han räddad av en förbipasserande kvinna och han vaknar upp på hennes farm. Väl där får han lite sysslor att ta hand om, samtidigt som han rider in till den närliggande staden för andra sysslor – och snart uppdrag åt sheriffen. Marston är nämligen en gammal revolverman och han kommer till nytta även på lagens sida.

Storyn, utan att avslöja för mycket, går ut på att Marston ska utradera ett par dåliga element, vilket han tvingas till. För att göra det här krävs en massa pusselbitar, vilka han får leta upp och sedan pussla samman. När man börjar spela ser man med ens att det är ett stort område som man kommer att röra sig kring, vilket lovar gott. Som i andra Rockstar-spel kommer man inte direkt åt alla områden utan får sakta med säkert utöka sin karta. Just den stora ytan, som jag initialt trodde var ett plus visar sig också vara ett minus. Naturligtvis jämförs spelet med Grand Theft Auto-spelen och när man kör bil där gör man det i 100-150 kilometer i timmen och man har ständigt hus, människor och andra fordon i sin omgivning. I vilda västern, då har man en häst som kanske maxar 50 kilometer i timmen och för att stackarn ska ha maxhastighet måste man dessutom trycka på ”slå sporrarna i hästens sida”-knappen. Inte för ofta, för då blir hästen trött och kastar av ryttaren, så man måste alltså trycka rätt. En distans från ett uppdrag till ett annat kan vara fem minuter eller så, vilket gör att man sitter där och trycker i fem minuter, rider genom områden som i princip bara är ökenlika med sparsam vegetation och någon sporadisk medtrafikant, det vill säga ryttare eller diligens, som man möter. Det gör att alla sträckor mellan områden blir rena transportsträckorna och likaså jäkligt enformiga. Klar man kan hoppa in i en diligens och bli skjutsad till nästa plats, men då måste man vara i närheten av en hållplats – man kan inte bara vifta in en taxi som i GTA. Just denna yta sänker speltempot avsevärt, och om man har otur och hamnar på ett uppdrag – till exempel när man ska fånga en bandit – så får man göra om rytten gång på gång till man fångat uslingen. Lyckligtvis är det här bara en biprodukt av allt annat som spelet erbjuder.

Varje uppdrag, och de flesta sidouppdragen för den delen, är bra sammansatta och bjuder på en blandad mängd av underhållning. Ibland jobbar man för båda sidor för att uppnå sitt slutuppdrag, men allt som oftast gör man det på ett – ganska – nobelt vis. Spelaren har en skala om hur han spelar, huruvida han är en hjälte eller en tillhör jordens skum. Skalan hjälper till att hantera olika situationer, men i ärlighetens namn har jag inte alls märkt av den, utan har gjort allt jag ska utan att ägna en sekund åt att tänka på mina handlingar. Jag har dock varit en ganska renhårig cowboy, med bara några få oskyldiga liv på mitt samvete. Jag råkade skjuta fel person, hann inte fram för att avvärja en hängning och var mer upptagen av att kliva av hästen än att skjuta en man som knivmördade en glädjeflicka. Det sista gav mig för övrigt dåligt samvete.

Kontrollen är överlag bra, det finns som alltid några saker som irriterar och det är ofta när man sitter på en hästrygg. Sedan är det några kontrollsaker som sitter i ryggmärgen när man framför ett fordon, och att man bromsar upp med vänster axelknapp är en sådan. Det gör att jag, vilket är mitt fel inte spelets, rider fram till uppdrag snabbt och råkar dra vapen och springer på uppdragsvigare. Det gör att uppdraget försvinner och jag får rida dit senare.

Multiplayer-delen är enorm i och med att man har hela kartan till sitt förfogande, men när man startar uppdrag är de på platser som är ämnade för att skapa täta matcher – allt som oftast. Det gör att när man väl är igång och spelar mot andra blir det mer av ett vanligt multiplayer-spel än man kanske hade förväntat sig.

I och med att jag hade så sjukt höga förväntningar fanns det bara ett sätt som det hela kunde gå – åt pipan. Förväntningar är inte bra. Det som Redemption gör är att nästan leva upp till mina uppskruvade förhoppningar och det är kort och gott imponerande. Jag är totalt helt nöjd med upplevelsen som Redemtion har gett mig, men jag tvivlar på att jag kommer spela det igen. Det är snyggt, kul, bra skådisar och har en gedigen story. Allt som allt är det här ett av årets bästa spel och det kommer att sälja miljoner och åter miljoner exemplar. Har du inte köpt det, gör det nu.
Betyg: 4 - Mycket bra

Läsarnas betyg

Läsarkommentarer

Recensionen har ännu ej kommenterats.

Logga in för att kunna kunna skriva en kommentar.

Snabbkoll