Text: Millenia
Pinobee har inte det lätt, konkurrenter som Mario, Sonic och Rayman är de som slåss om den åtråvärda titeln ”bärbar plattformskung”, och är man då ett robotbi som knappt bjuder på tre timmars underhållning har jag svårt att tro att det ens ska bli en match.
Det börjar bra. Grafiken måste berömmas, Pinobee är så vacker ett robotbi nu kan vara och banorna där allt utspelar sig är bedårande. Musiken är även den sympatisk, tills man upptäcker att det är i princip samma låt som spelas på samtliga banor, låt mig oöveraskande avslöja att jag är något trött på den. Men som vi alla vet så är det inte utseende och musik på ett spel som man recenserar, vore det min uppgift skulle jag inte vara spelskribent utan konstkritiker, så vi fortsätter med innehållet i spelet istället för att bedöma utsidan.
Säger jag Mario får alla en bild i sitt huvud, antagligen visar den bilden en rödklädd gubbe som hoppar på svampar och räddar prinsessor, säger jag Sonic tänker ni på en blå igelkott som utklassar Maurice Green på 100 meter. Säger jag Pinobee ploppar antagligen ett stort frågetecken upp, så låt mig berätta vem denna nya plattformshjälte är.
Pinobee är, som jag tidigare nämnt, ett robotbi. Han är inte vilket robotbi som helst, utan ett bekymrat sådant. Grandpa bee har nämligen blivit kidnappad just när han skulle ge Pinobee ett hjärta, och ett hjärta måste man självklart ha så det finns inga andra alternativ för Pinobee än att ta upp jakten på sitt hjärta, detta förklarar den undertitel spelet hade i Japan, Quest of the heart. Denna har nu bytts ut till den mindre passande strofen Wings of Adventure.
Som bekant måste alla plattformsstjärnor ha en egen specialitet, Pinomannen (som jag även brukar kalla honom) kan flyga kortare sträckor och även klättra på väggarna. Kul kanske vissa säger, men det är detta som bidrar till att detta spel inte spelas om av mig något mer.
Som den plattformsräv jag är så hade jag inte några svårigheter att sätta mig in i detta spel, utan kom in i snitsen med flygning och klättring väldigt snabbt. Bana på bana avklarades i väntan på att kvällens höjdpunkt – Ally McBeal – skulle infinna sig på tv-rutan. De banor som jag betraktade som ”svåra” behövde inte mer än tre försök för att besegra och de ”lätta” klarades galant på det första försöket. Helt plötsligt så klarade jag ut spelet, utan att ens ha räddat Grandpa. Tydligen finns det flera slut men ändå började eftertexterna rulla uppför skärmen som ett bevis på att större delen av spelet nu var färdigspelat. Visst kan Pinobee-fansen (finns det sådana?/Red) nu säga ”Men du spelade ju inte ut hela, då kan du ju inte klaga på att det är kort!”. Kanske inte, men efter denna slutsekvens så har jag varken tid eller lust att plocka upp den svarta kassetten igen för att jag tycker det är för tråkigt helt enkelt. Banorna är för enformiga och lätta. Fienderna är inga större bekymmer och lusten att rädda Grandpa Bee till vilket pris som helst finns inte där.
Jag spelar hellre Castlevania, slår rekord i Kurukuru kururin och gör nya trick i Tony Hawk, det är betydligt mer underhållande.
Det är antagligen så att detta spel inte är gjort med Sofia Hård 16 år som målgrupp, den gulliga inramningen med ett bi och glada färger passar antagligen bättre för åldersgrupperna under mig. De som inte är så bevandrade inom plattformsspelens ädla konst. Men detta spels korthet kan inte endast skyllas på min felaktiga ålder, för det finns korta plattformsspel som är otroligt underhållande. Mästerverket Super Mario Land till Gameboy var även det kort, men med en välbalanserad svårighetsgrad.
Detta spel skulle kunna summeras; för kort, för lätt och för tråkigt. Det finns trevliga framtoning och vissa stunders glädje, men jag rekommenderar alla plattformstörstande Gameboy Advance-ägare att söka lyckan på annat håll.