Den här sidan är anpassad för browsers med ordentligt CSS-stöd. Uppgradera din browser.
Inloggade: 0
Lite om spel, för det mesta sorg.

Lördag 5 mars, 2016


Livet är skoj på nästan alla fronter. Jag får allt jag vill ha, då jag är en av de snålaste och sparsammaste människorna jag känner. Jag har gått ut gymnasiet och fått ett arbete jag älskar. Jag har genomlidit ett par förhållanden och är numera glad ungkarl till 100 procent. Jag har flyttat in i en egen lägenhet och lever sparsamt så att pengahögen växer, samtidigt som jag sett till att skaffa mig ett rederligt barskåp... Jo, ett nytt intresse var det allt. I skrivande stund har jag ett glas vin, och det lär väl bli något annat senare ikväll. Blir nog att spela lite mer Undertale imorgon.
Men det är ju förstås bara på "nästan" alla fronter det går bra. Vi alla har våra bekymmer, och i mitt fall så bär jag saknad. Min kamrat sedan dagis dog förra året.

Jag var på jobbet den 18:e juni och gjorde allt det som chefen sa åt mig i daglig ordning när en annan arbetare kom och berättade om att det skett en trafikolycka kvällen innan. Ynglingen hade blivit påkörd och flygit 30 meter bort in i ett dike vid en gammal bro, och därefter blivit hämtad med helikopterambulans. Jag tänkte inte så mycket på saken trots att olycksplatsen bara vara ett par kilometer ifrån mitt hem, utan bara förmodade att det hade varit någon oförsiktig främling igen.

På lunchrasten kom en annan kvinnlig arbetare och grät. Den sjuttonåriga mopedåkaren hade tillslut dött, och det var ingen mindre än kalle. Ja jäklar. När hon sa att det var han kom det som en chock. Jag blev också ledsen och kände hur ett par tårar rann, men jag envisades med att inte tro att det var sant. Resten utav arbetsdagen hade jag honom tryckandes i mina tankar och det var inte enkelt att koncentrera sig på arbetet.

Väl hemma kollade jag till honom på facebook. Några som haft tillgång till en dator tidigare hade skrivit inlägg såsom "vila i frid kalle" på hans sida. Det kändes som om det rev till i hjärtat. Bara en vecka innan midsommarafton dog både en pojke som jag kännt nästan hela livet och ett gammalt pars enda barn.

Jag tänkte på honom konstant dagarna därpå. Jag tänkte på alla minnen jag hade utav honom, och när det väl var midsommarafton pratade vi vänner och släkt om kalle. När jag träffade honom för första gången hade jag blivit flyttad till ett nytt dagis. Vet ej varför jag flyttades, men jag började genast med att ta fram en massa byggdelar från en leksakslåda. Medan jag byggde ihop en tågbana stod pappa på knä brevid dagisfröken och pratade. Plötsligt så hörde jag ett ljud. Det lät som ett gurglande, men det var nog ett skratt. Jag tittade upp och där kom han, med det största leendet jag någonsin hade sett - och sparkade omkull min tågbana.
"Det där var fräckt!" sa jag. Och där började en gemenskap som varade hela grundskolan.

En månad efter att han dog var det dags för hans begravning. Även det kändes mycket konstigt. Från att ha tittat upp och sett honom för första gången, som jag lyckats minnas så väl, stod jag nu och såg hans kista sänkas ner i graven. Det känns som en konstig poetisk grej varje gång jag tänker på det, nästan löjligt, men här är jag och känner hur det blir fuktigt vid ögonlocken bara av att skriva det.

Numera tänker jag på honom veckoligen och det blir djupa suckar när han är i huvudet. Jag har lagt märke till att det inte formas några nya tankar om honom längre, så jag försöker att inte tänka för länge. Är jag nedstämd på jobbet och de andra frågar mig om vad jag tänker på behöver jag bara säga"kalle." Åtminstone har jag kul varje vecka, inte minst tack vare det att jag kan spela spel och att livet annars känns perfekt. Jag undrar om jag långsamt håller på att komma över det hela.

Tidigare idag råkade jag stöta på en promenerande pensioner när jag traskade över till min syster för att spela Super Smash Brothers. En 94-åring som levt livet, och efter ett kort samtal så skilldes vi åt med att han sade "Ta det lugnt."
Han har rätt. Man ska leva livet lungt. Var försiktig och skynda inget om det kräver rörelse. Ha kul, men var bara fartdåre på konsollen. Och jag både tror och hoppas att vi som älskar spel lever försiktigt.

Snabbkoll