När det landade i min brevlåda blev tyckte jag genast att spelet verkade spännde, men väntade i en dryg vecka innan jag kastade in det i min N-Gage-telefon. När jag hade gjort det spenderade jag mer tid än någonsin med att spela på den – till och med mer än med Pathway to Glory.

Glimmerati är ett bilracingspel i gammal tradition. Man ser spelet uppifrån i stil med klassiker som Rock’n’Roll Racing. Bilarna sladdar skönt och man kan glida igenom en kurva med ett fett ställ. Kontrollen är förvånansvärt bra till skillnad vad i alla fall jag är van med från andra bilspel till bärbara enheter. Det är verkligen jag som kontrollerar var bilen ska ta vägen och inte bara står vid sidlinjen och kan konstatera vad som händer. Vägarna är inte bara krokiga, utan lutar i sidled och det gör att bilens köregenskaper förändras. Eftersom skärmen är liten kan det hända att man inte ser lutningen initialt, men i loppen har man tre var på sig allt som oftast att lära sig banan.

Det är inte bara vanlig racing, utan det är en handling om hur spelarens karaktär upptäcks och tas med i Club Glimmirati. Hur han hänger med kändisar, får nycklar till svenska damlandslaget i snowboards hotellrum och kör båtrace i kanaler. Ja, det är mycket som händer längs spelets gång. Kaxiga prinsar utmanar spelaren om att uppvakta eller stiga åt sidan från en tjej, en dam i nöd behöver skjutsas till ett flygplan som har en närliggande avgång, klubbchefen jobbar över – en sekreterare – och behöver taxihjälp för sin fru och så kan det handla om en regelrätt utmaning om vem som har snabbast kärra. Ibland är det mer eller mindre bara äran som tävlas om, ibland kan man åka vinnande ur tävlingen i en ny bil. Det finns utmaningar i varje ställe som tävlingar arrangeras och det kan vara allt ifrån Paris till små exklusiva vinterorter.

Hela spelet är exklusivt i den bemärkelsen att det är en exklusiv klubb med exklusiva medlemmar och exklusiva bilar. De har mer pengar än de kan spendera och agerar enligt principen att regler inte gäller för dem. De är undantaget som bekräftar regeln.

Grafiken är genomgående snygg och flyter på mycket bra. Vid vissa tillfällen har det hänt att det rycker till lite, ungefär som om spelet hämtar andan, och om det beror på att jag spelar på ett förhandsexemplar eller inte vågar jag inte spekulera kring. Däremot kan jag säga att det inte är speciellt irriterande och kan förbises. Musiken är okej och röstskådisarna är faktiskt rätt bra på sitt pompösa sätt. De tillhör ju de fina folket – the beautiful people som Manson säger.

Glimmerati är ett underhållande racingspel som är jag varmt rekommenderar ägare till Nokias speltelefon. Jag tycker personligen det är det bästa spelet till N-Gage då det förutom är bra även passar den typ av spelande som ofta sker via mobilen.